2001-01-13

Synpunkter och reflektioner om fenomenet ATTAC

Rörelsen som skakar de nyliberala och deras grundvalar. Om man tittar omkring fenomenet ATTAC, så rör inte detta bara om de nyliberalas skara utan också i arbetarrörelsens gryta. Efter att i onsdags deltagit i LO idédebatts seminarium om radikal idédebatt inom arbetarrörelsen så börjar man nu också skönja att viss rädsla även finns inom de fackliga leden, även om LO är försiktigt positiv till ATTAC. Även inom det socialdemokratiska partiet finns viss rädsla även om Göran Perssons hållning är mer avvaktande. Det rör sig i leden. Det är bra och det borde ha skett för länge sedan, men inte en dag försent kom denna rörelse till stånd.

Om man ser till den grupp som fått "kalla" fötter för denna rörelse och bland annat sluter upp i rörelsen Motattack så finner man bara en skara av den populistiska nyliberala skalan med Alf Svensson i spetsen. Mannen med de s.k. kristna värderingarna som tillsammans med Timbro försöker göra allt för att misstänkliggöra den nya rörelsen, som fått enormt gensvar av gräsrötter som nu får chansen att föra kampen mot de globala orättvisorna i både handling och med ord. Ty, i arbetarrörelsen har det varit alldeles för mycket ord, lite handling och utåtriktad kamp, vilket också har gjort att gräsrötterna till viss del både vänt partier och de fackliga organisationerna ryggen. Det här gäller alla partier och alla fackförbund, som har medlemmar som befinner sig i ett slags utanförskap i samhället. Inom arbetarrörelsen har man till en viss del sig själv att skylla genom att hierarkins mur varit totalitär, men även för att de nyliberala värderingarna har smugit in sig i leden.

Har jag fog för ovanstående kritik. Javisst, om man börjar titta på de som slutit upp i Motattack finner man också många i från de egna leden. Min största förvåning var att jag fann namnet på den jag brukar rådfråga och som befinner sig i min vänkrets, en radikal gråsosse utan egentlig anknytning till den nyliberalistiska världen. Dock har min vän starka mediakontakter och kanske den värderat rörelsen som en ny sekteristisk vänster utan i egentlig mening hört sig för inom ATTAC. Kanske min vän också knyter tankarna till FNL-rörelsen på sjuttiotalet som dog en platt död på grund av de olika falangerna som fanns inom rörelsen. Många knyter nog ihop ATTAC med den gamla rörelsen, vilket är helt fel eftersom organisationerna totalt skiljer sig från varandra då ATTAC har en mer värdefast grund med en viss ideologi, vilket inte fanns i FNL-rörelsen. Vilket gör att Motattack med sina kampanjer kommer att bita sig själv i svansen och göra gräsrötterna mer förbaskade för att sluta upp i kampen mot orättvisorna och den råkapitalistiska världsordning som nu gäller och breder ut sig, s.k. globaliserade ekonomin.

Bim Clinell kan inte förstå den uppståndelse ATTAC har fört med sig i Sverige, men svaret är ganska enkelt; ATTAC är ett hot mot både herarkin inom arbetarrörelsen där de nyliberliastiska värderingarna har smittat av sig och mot dom som i det nya samhället skapat sig en viss rikedom i den nya ekonomin. Det är deras grundvalar som nu skakas om för att nu kan "gräsrötterna" samlas i ett gemensamt forum och ge uttryck mot de nyliberlistiska värderingarna. Som Bim Clinell själv sa; - ingenstans i övriga i Europa har det varit en sådan uppståndelse när ATTAC bildats utom i Sverige. Nej, tacka sjutton för det, för ingen annanstans i Europa har råkapitalismen brett ut sig så snabbt som i Sverige. Det man så gärna benämner med ordet "marknaden".

Efter detta seminarium ställde jag mig avvaktande till den nya rörelsen ATTAC, eftersom den lämnar en del frågetecken efter sig trots sitt ca 12 punktersprogram med 3 huvudmål i syfte där kampen för TOBIN-skatten ligger främst. Har idag smält intrycken och funnit att det finns en viss ideolgisk hållning i den nya rörelsen. Detta innebär att ATTAC redan har en fast struktur, som man antingen sympatiserar med eller inte. Efter samtal med Bim Clinell då jag ifrågasatte om inte detta var en extrem vänsterrörelse som andra rörelser, så var hennes svar att den ledande styrelsen både är centerpartister, socialdemokrater, folkpartist och människorna som sitter i styrelsen är inte bara enkla gräsrötter. Styrelsen består av en stor variation av människor. En del har också en akademisk eller universitetsutbildning bakom sig. Mot bakgrund av det så tror jag det bara är dumt att försöka misskreditera ATTAC, som en fasciströrelse eller för den delen som en extrem ny vänstergrupp som växer fram. Inte heller tror jag på att det finns några grupper som kan ta över rörelsen.

Att i dagsläget vifta bort ATTAC med den maktbas de ändå har i grunden, tror jag är väldigt dumt och risken finns då att fler gräsrötter vänder ryggen från politiken och de fackliga organisationerna eftersom denna rörelse är ändå fotfolkets svar på den globala orättvisa som finns världen över då råkapitalismen blir allt mer härskande. Än så länge har ingen politiskt organisation verkligen rest sig mot den härskande kapitalismens diktatur som råder "åt den som har varde givet" medan fotfolket får finna sig i en ordning där växande klyftor ökar för var dag som går (internationellt). Det jäser i folkleden mot den ordning som gäller.

Att dessutom den borgerliga delen av etablissemanget skriker kan jag förstå för att det här är ett hot mot deras ordning, men däremot tror jag att om den fackliga organisationen och partiet vänder denna organisation ryggen nu i detta tidiga stadium för att man av rädsla tror att det här är en ny sekteristisk vänster, så finns risken att man gör bort sig för tid och evigheter. Utan det enda vettiga är att avvakta och se tiden an, vad som händer med denna nya rörelse som det faktiskt kan bli något bra av. Därför borde LO och partiet försöka hitta samarbetsformer med denna nya rörelse. LO borde också med sin erfarenhet av facklig kamp ha en direkt stödjande funktion för att delta i kampen vid sida av deras medlemmar för att vinna trovärdigheten tillbaka. Vilket i sin tur kan leda att man reser sig istället för att fortsätta att sitta i det nyliberlistiska knäet och därmed få en ny levande organisation igen med verkligt engagerade medlemmar.

Till sist får man konstatera att ATTAC har ju i alla fall lyckats med det inte etablissemanget lyckats med, det är att få fotfolket med sig och engagerade i frågor som rättvisa, demokratisk världsordning där man inte accepterar den kapitalistiska världsordning som råder nu och där man i vidare mening kan få dessa människor som nu visar engagemang att gå vidare in i politiken. Stora antalet av de som söker sig till ATTAC är människor som känner sig utanför och de flesta är faktiskt våra egna väljare. Det här är något som arbetarrörelsen måste lägga på minnet.

Det är också roligt att den här rörelsen nu verkar sätta fart på etablissemanget och hela arbetarrörelsen för kampen om rättvisa och mot den kapitalistiska ordning som nu gäller. Kanske det här också kan göra att det blir fart i våra egna rörelser så att fler börjar engagera sig. Något som borde ha skett för länge sedan.

Therese Rajaniemi

P.s. Det är också en organisation som redan från början klargör att de inte har svaret eller lösningar på allt i svart eller vitt, vilket skapar trovärdighet. Det är också något som vi politiker borde ha i åtanke. Då vi politiker i många sammanhang oftast ska ha svar på allt i svart eller vitt.