2000-02-28

Fyrtiotalisternas uttåg ger möjligheter att förnya forskningen

Sverige avsätter idag, inklusive näringslivets insatser, närmare 4 procent av BNP till forskning och utvecklingsarbete. De offentliga forskningsresurserna är betydande, men en huvudsaklig anledning till Sveriges världsledande position är att vårt näringsliv kännetecknas av ett mycket stort kunskaps- och forskningsinnehåll. Det är i sin tur ett starkt kännemärke för länder som tagit steget in i kunskaps- samhället; ju längre fram i utvecklingen mot ett modernt kunskapssamhälle som ett land befinner sig, desto större andel av de samlade forskningsinsatserna står näringslivet för.

Regeringen lägger i höst fram en forskningspolitisk proposition med förslag till hur den framtida forskningspolitiken bör utformas. Den självklara utgångspunkten är naturligtvis att Sverige skall behålla sin tätposition vad gäller satsningar på forskning och utvecklingsarbete. 1990-talets erfarenheter av forskningspolitiken ger också anledning till en nyorientering och omprövning av viktiga delar av framtidsstrategin.

Jag menar att den första viktiga utgångspunkten för en modern forskningspolitik skall vara den fria grundforskningens fundamentala roll för samhällsutvecklingen. I det forskarstyrda, fria sökandet efter ny kunskap ligger den för den demokratiska och kulturella utvecklingen så viktiga ständiga omprövningen och kritiska granskningen av samhället.

Men jag menar också att den fria grundforskningen spelar en allt viktigare roll i en långsiktig strategi för ekonomisk tillväxt. Den nyfikenhetsstyrda grundforskningen har genom åren bidragit med många banbrytande vetenskapliga upptäckter. I en tid av mycket snabb kunskapsutveckling blir det också allt svårare att "plocka vinnare". Grundforskningen får därmed en allt viktigare roll vad gäller att bidra till en fortsatt omvandling av svenskt näringsliv till moderna kunskapsföretag. Det är mycket positivt med stora forsknings- och utvecklingsinsatser från näringslivet. Det gör det dock än mer angeläget att staten fokuserar på sitt huvudansvar, den fria grundforskningen.

Den andra viktiga utgångspunkten i en ny forskningspolitisk strategi är forskarutbildningens roll för högskolan och samhället i stort. Forskarutbildningen har blivit en strategiskt viktig utbildning i kunskapssamhället, eftersom behovet av forskarutbildade ökar både inom högskolan och i det övriga samhället. Vi måste stimulera en större andel av våra unga begåvningar att ta steget till forskarutbildning
efter genomförd högskoleutbildning. Målet är att fördubbla det årliga antalet forskarexaminerade under den kommande tioårsperioden, från dagens ca 2 500 forskarexamina till närmare 5 000 forskarexamina.

Den tredje strategiska forskningspolitiska uppgiften är att stärka förmågan till kraftsamling och profilering. Våra mest dynamiska forskningsområden måste få möjlighet att expandera.Den riktigt banbrytande vetenskapliga utvecklingen sker dessutom ofta på helt nya vetenskapliga områden, i gränslandet mellan olika vetenskapliga discipliner. Ett exempel är den forskning som sker i mötet mellan bioteknik, informationsteknik och beteendevetenskap.

Trots stora resurser kännetecknas svensk forskning av en alltför begränsad förmåga att omprioritera till förmån för nya insatser på dynamiska forskningsområden. Anslagen till grundforskning och forskarutbildning höjs under de kommande åren med närmare 800 miljoner kronor. Men våra universitet och högskolor måste också bli bättre på att ständigt ompröva fördelningen av befintliga resurser. Forskningens frihet är fundamental, men innebär inte på något sätt en frihet från prioriteringar.

Sverige är en ledande kunskapsnation, men står för en procent av världens samlade forskning. Förmågan till kraftsamling kommer att bli mycket viktig för såväl våra universitet och högskolor som för de viktiga forskningsfinansiärerna. Redan under våren kommer regeringen därför att föreslå en helt ny organisation för forskningsfinansiering som skall ge bättre möjligheter till kraftsamling. Reformen kommer att leda till färre myndigheter, ett tydligare fokus på grundforskningens fundamentala roll, färre sektorsforskningsorgan och högre kvalitetskrav genom en starkare forskarstyrning.

En central frågeställning i en ny forskningspolitisk strategi blir också det stora generationsskifte som svensk forskning står inför. Under de närmaste femton åren kommer en stor del av den svenska forskarkåren att gå i pension. Detta "fyrtiotalisternas uttåg", som rektor Bertil Andersson vid Linköpings universitet har kallat det, innebär en stor utmaning för högskolan som behöver rekrytera en stor mängd nya lärare och forskare.

Bakgrunden till dagens situation är att den svenska högskolan expanderade kraftigt under 1960- och 1970-talen, vilket gjorde att många fyrtiotalister gick vidare till högre utbildning. Många fortsatte sedan att arbeta inom högskolan, vilket gör att en stor andel av våra framstående lärare och forskare tillhör denna generation. Nu närmar de sig pensionsåldern. Sammantaget kommer i det närmaste tre fjärdedelar av de som var professorer 1998, mer än hälften av lektorerna och ungefär hälften av adjunkterna att pensioneras under de kommande femton åren. Till detta kommer ambitionen att fortsätta bygga ut den högre utbildningen och forskningen, vilket skapar ytterligare behov av nyrekrytering.

Samtidigt ger generationsskiftet lärosätena en unik möjlighet att ompröva omfattningen av och inriktningen på olika delar av verksamheten. Grundforskningen och forskarutbildningen behöver mer resurser. Men det är också viktigt att fundera över hur de befintliga resurserna används. Regeringen har därför bett alla landets universitet och högskolor att utarbeta samlade forskningsstrategier som tydliggör hur lärosätet skall profilera sin forskning i framtiden.

Generationsskiftet ger möjligheter att släppa fram de unga forskarna som ofta är de främsta förnyelsebärarna inom forskningen. Tidigare årtiondens politik och planering bör inte utan förnyad prövning föras vidare genom att de nya forskarna och lärarna mer eller mindre automatiskt följer i den äldre generationens spår. Pensionsavgångarna innebär att ekonomiska resurser frigörs som kan användas till långsiktiga omprioriteringar till förmån för de forskningsområden som anses vara strategiskt viktiga idag och i framtiden.

Det omfattande rekryteringsarbete som förestår innebär också möjligheter att öka jämställdheten inom högskolan. På de flesta håll inom forskarvärlden är mansdominansen fortfarande mycket stor. Men nu bör andelen kvinnor i forskarkåren öka, eftersom det jämfört med på 1960- och 1970-talen finns ett stort antal kvalificerade kvinnliga sökande till lärar- och forskartjänsterna. Detta innebär dock inte att särskilda åtgärder för att främja jämställdheten inte längre behövs.

För att säkra Sveriges ställning som ledande forskningsnation och upprätthålla kvaliteten i den högre utbildningen bör, förutom en kraftig expansion av forskarutbildningen, särskilda satsningar göras på unga begåvade forskare. Det handlar då både om att skapa ytterligare rekryteringstjänster för nyexaminerade forskare och om att ge dessa unga forskare möjligheter att bedriva självständig forskning. Därigenom låter vi de unga forskarna driva förnyelsen av svensk forskning.

Forskningen utgör grunden för kunskapsutvecklingen och är ett fundament för utbildning av hög kvalitet. För att befästa Sveriges ställning som forskningsnation behövs nya resurser till grundforskning och forskarutbildning. Men det förestående generationsskiftet inom svensk forskning ger också unika möjligheter att fundera över hur de befintliga forskningsresurserna bör användas framöver för att på bästa sätt bidra till nya kunskaper som kan användas till att förbättra livet för många människor och öka förståelsen för den värld vi lever i.

Thomas Östros
Utbildningsminister