2000-12-21

Öppet brev till:

Hej Therese!

Jag arbetar på en arbetsförmedling och min arbetsuppgift är f.n. att arbeta med Aktivitetsgarantin.

Det går inte att öppna en tidning i dag, utan att tvingas läsa förvirrade människors hätska angrepp på arbetsförmedlare, aktivitetsgaranti och regering. "Alla tvingas flytta söderut" och "slavarbete" är ord som används i sammanhanget. Många journalister inom massmedia , lägger bränsle på brasan genom att låta dessa svaga och utsatta människor framträda som "offer".

Jag är i dag 53 år, och har trots en bra beteendevetenskaplig utbildning på akademisk nivå, tvingats gå arbetslös i sammanlagt 4 år under 90-talet. Jag har deltagit i demonstrationstågen mot arbetslösheten, och åkt flera mils bussresor för att delta i dessa. Jag fick åter arbete i januari 1998, och har arbetat som arbetsvägledare sedan juni 1998.

Jag har sedan jag anställdes velat arbeta med arbetslösa i grupp, för att ge dem det de behöver för att få jobb. Framför allt har jag velat ge dem modet, hoppet och självkänskan tillbaka. En ledsen mäniska utan självkänsla, får inget jobb oavsett vilken kompetens han eller hon har. En människa som mår bra, kan få jobb även om formell kompetens saknas. Min erfarenhet av drygt två och ett halvt års arbete på arbetsförmedlingen är; att långtidsarbetslösa människor måste ha något annat än vad arbetsförmedlingen traditionellt har kunnat erbjuda. Arbetsmarknadsverket har ett omfattande statistiskt material att arbeta med, och man hade för ca 1,5 år sedan kommit fram till att det fanns någonstans mellan 200 000 och 400 000 människor, som mådde mycket dåligt på grund av den påtvingade arbetslösheten. Något annat än traditionell arbetsvägledning och platsförmedling måste sättas in för att dessa grupper ska få luft under vingarna.

Vi har också utredningar som fastslår, att 90-talets arbetslöshet var följden av en strukturomvandling/systemskifte. Det var inte så att kompetensen hos arbetskraften plötsligt var för låg. Det handlade om en medveten styrning av samhällets skattemedel. Den offentliga sektorn "måste" minskas. (Min tolkning av detta var är det handlade om EU:s konvergenskrav.) Hur det än var med detta, så har vi i dag mängder av människor som aldrig mer kommer att få ett arbete via arbetsförmedlingens traditionella arbetsmetoder. Därför skapades Aktivitetsgarantin.

Om jag inte sedan november 1999 hade vetat om att Aktivitetsgarantin skulle införas, så hade jag varit anställd hos en annan arbetsgivare sedan januari 2000.

Jag som har varit långtidsarbetslös, och mått fruktansvärt dåligt av detta, är Aktivitetsgarantins ivrigaste påhejare. Jag har personligen mycket god information angående AMV:s bakomliggande motiv vad det beträffar Aktivitetsgarantin. Den enda kritik jag kan stå för, är att AMV internt lämnat alltför mycket spelrum åt respektive län och kontor. Direktiven saknar en konkret motivation. Det finns risk för att alla arbetsförmedlare inte förstått tanken bakom Aktivitetsgarantin. Däremot har vi fått detaljerna runt besluten. Detta kan möjligen ha orsakat att vissa kontor valt att göra Aktivitetsgarantin till något annat än det var tänkt att vara. De brister i direktiven som finns, är påtalade, och kommer att rättas till.

För mig är detta inget problem, eftersom jag vet AMV:s avsikter i frågan. De råkar också sammanfalla med mina egna tankar och de erfarenheter jag gjort under fyra djävulska år i arbetslöshet.

Jag har lärt mig identifiera människors rädsla. Jag förstår de som gett upp. Jag förstår de som känner sig förnedrade av att ha behövt delta i diverse åtgärder som inte lett till något. Jag för står varför en människa till slut inte har någon styrfart kvar. Jag har varit i denna situation själv. Jag tycker att Aktivitetsgarantin är det bästa som hänt i svensk arbetsmarknadspolitik på många år.

Vad de långtidsarbetslösa minst av allt behöver, är en "socialaporrkampanj" baserad på initiala misstag i andra änden av Sverige.

Jag ställer gärna upp och berättar mer om mina egna upplevelser av såväl som om orsaken till att jag brinner för Aktivitetsgarantin. Jag skulle också kunna berätta varför traditionell arbetsvägledning för mig känns som en hopplös "teaterföreställning" när det beträffar djupt deprimerade människor.

Jag såg i dag, att en avhopparorganisation med Bosse Ponten i spetsen, tycker att våld mot arbetsförmedlare är något bra. Sådana vansinnesyttringar kan i dagens läge snabbt skapa en situation när arbetsförmedlarna tvingas gå in i en roll de aldrig tidigare haft, och heller inte vill ha.

Ingen männidska kan väl vara så korkad att han tror att en människa arbetar på arbetsförmedlingen för att få tillfälle att förtrycka människor. Ponten kallar arbetsförmedlarna för "lägervakter" och "lägerkommendanter". Visst finns det arbetsförmedlare som är olämpliga, liksom det finns arbetssökande som inte egentligen borde vara inskrivna på en arbetsförmedling.

De flesta arbetsförmedlare som kanske uppfattas som"dåliga", är förmodligen utbrända av de hundratals arbetssökande de tvingas hantera, och av att enbart ha haft åtgärder att förmedla de senaste 10 åren. De allra flesta arbetsförmedlare har både goda avsikter och ett gott hjärta. Av de arbetsförmedlare som anställts de senaste 5 åren, har 85% själva varit arbetslösa. I min grupp på 24 nyanställda, var det endast två personer som inte varit arbetslösa under 90-talet.

Eftersom Aktivitetsgarantin är en ny åtgärd som bryter av mot allt som en arbetsförmedlare tidigare gjort, så finns det hos många förmedlare en rädsla för förändring. Jag hoppas själv, att de människor jag fått möjligheten att lära känna via Aktivitetsgarantin, ska bli mina vänner. Det vore tragiskt om missupfattningar skulle leda till att vi hamnar på olika sidor i en kamp där vi i grunden har samma målsättning.

Med Vänlig Hälsning!

En "Arbetsförmedlare"
Socionom och handledare i Aktivitetsgarantin
Före detta långtidsarbetslös som medverkat i de demonstrationer du själv organiserat.