2000-02-28
Artikel av Björn Rosengren

Björn Rosengrens Tre besked till oroliga arbetslösa

I få frågor är det så viktigt att se samhället från den enskildes perspektiv som när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. De som ärarbetslösa eller lever nära arbetslösheten har ofta andra upplevelser än de som har en tryggare tillvaro. Att det är så lyser inte minst igenom i de många brev jag får från arbetslösa. Här några exempel från Malmö, Hisingen, Angered och Kramfors.

"Vilken sorts förnedring vänta mig?" "Nu har jag läst igen om hur arbetslösa ska pressas ut i arbetslivet. Varje gång blir jag så upprörd och känner mig kränkt." "Hej. Jag undrar hur det är tänkt att vi arbetslösa skall få det i framtiden. Håller regeringen på att införa fattigsverige?? Jag är 55 år gammal (snart 56) och en bitter långtidsarbetslös person som är mycket oroad för vad som kommer att hända mig och andra äldre arbetslösa i framtiden." "På grund av ett mycket svårartat eksem har min anförvant stora problem att kunna finna ett jobb som hon kan ta. (…) Hon behöver ett jobb som är dammfritt och inte skall hon heller vara i beröring med vatten, rengöringsmedel, kemikalier eller metaller. Vad gör arbetsförmedlingen för denna ungdom, jo de hänvisar henne till att utbilda sig ett lokalvårdsyrke, detta med händer som är som blodiga klumpar."

Orden i breven är förnedring. Kränkt. Pressas ut. Det finns många fler brev med samma oro. Andra som skriver ger mig helt andra bilder av försäkringen. De pekar på människor som fuskar med försäkringen och att tillämpningen är slapp. Båda bilderna har kanske element av sanning. Men det gäller att visa respekt för de arbetslösa och deras oro för försörjningen. Den allt för höga arbetslösheten i Sverige är inte deras fel.

I dag överlämnas en utredning till mig om rättvisare och tydligare regler i a-kassan. Innan regeringen och jag tar ställning till alla förslag ska utredningen skickas ut på remiss. Jag vill lyssna och ta in synpunkter. Men jag vill redan nu ge tre besked till de arbetslösa:

För det första: Vi kommer inte att sänka ersättningsnivån och vi kommer inte att införa en bortre parentes i försäkringen. Ambitionerna måste vara en bättre framtid, fler i arbete, aktivitet, tydlighet och rättvisa.

För det andra: Det finns skäl för optimism. Jobben kommer att bli fler. De ökar nu i en takt med 70.000 om året. En förändring av försäkringen kommer att ske först om ett år när ytterligare runt 70.000 nya jobb har skapats. Särskilt glädjande är att antalet långtidsarbetslösa sedan 1997 har minskat med omkring 80.000 personer

För det tredje: Ett syfte med försäkringen är att undvika att det uppstår en marknad med låglönejobb. Vi vill inte ha ett samhälle med jobb med mycket låg lön, ohälsosamma eller på andra sätt olämpliga arbetsuppgifter. Men detta ställer stora krav på att arbetslinjen fullföljs och att arbetslösa aktivt söker arbete och tar de jobb som finns.

Till landets arbetsförmedlare vill jag säga: Ni har Sveriges viktigaste arbetsuppgifter. Arbetsmarknadspolitiken måste skötas rätt, om vi skall klara av att ha en hög och uthållig tillväxt och därmed en stigande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet. Det är ingen lätt uppgift - ni skall samtidigt understödja den goda tillväxten i de delar av Sverige som växer och förhindra utslagning i de delar av Sverige som inte växer. Ert arbete kommer inte att bli lättare, men ni kommer att få bättre förutsättningar att utföra ett bra arbete. Det får ni genom klarare och tydligare regler, bättre mål och medel.

Varför är det då nödvändigt att ändra i arbetslöshetsförsäkringen? Arbetslöshetsförsäkringen är omdiskuterad, som alla viktiga frågor. 800.000 människor har någon gång om året ersättning från försäkringen. Försäkringen rör inte bara många människor, utan också helt centrala värderingar i samhället: Om att arbeta att göra rätt för sig. Om rätten till ekonomisk trygghet när individen är utsatt. Om styrkeförhållande mellan arbetsgivare och löntagare.

Ändringar behöver göras, dock inte i sådan utsträckning som många borgerligt sinnade politiker och debattörer kräver. För det första har försäkringen omfattande stöd hos arbetskraften. Andelen medlemmar i A-kassan ha ökat från 50 procent i början av sjuttiotalet till cirka 90 procent i dag. För det andra hör reglerna i den svenska arbetslöshetsförsäkringen redan till de striktare i Europa. Men det måste erkännas att massarbetslösheten frestat på förtroendet för arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen.

Uppgiften vi har framför oss är inte bara att återskapa en arbetsmarknad av åttiotalsmodell. Uppgiften är större. Det handlar om att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad som förenar god tillväxt med stabila priser så att vi år 2004 når regeringens mål för sysselsättningen. Det har därför behövts en översyn av försäkringen för att skapa fler jobb, för rättvisan och rättstryggheten, för att stärka dess förankring och legitimitet.

Inför diskussionen om det nya förslaget vill jag peka på ett antal viktiga principer som jag tycker att vi ska ställa på försäkringen:

Det första kravet är rättvisa. Inte minst i meningen ökad rättssäkerhet för individerna. Ett exempel är den unga kvinnan med eksem. Hur ska hon behandlas om hon inte kan ta alla jobb? Det är rimligt att lika skall behandlas lika, men sant är också att människor med olika villkor skall behandlas olika. Kraven på äldre att ta lämpliga arbeten måste självfallet vara andra, än de som ställs på yngre. Däremot kräver rättstryggheten lika behandling av arbetslösa med samma förutsättningar att ta arbete. På mina många resor runt om i landet möter jag arbetslösa som jobbat sedan ungdomen, men mot slutet av arbetslivet har svårt att få arbete. Jag tycker inte att deras ersättning är särskilt hög och vill absolut inte att arbetslösa skall känna att de "pressas ut" ur den trygghet försäkringen ger, utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för även dem att få ett nytt arbete och att de under tiden har en rimlig ekonomisk ersättning.

Arbetslöshetsförsäkringen måste också vara effektiv. Grundläggande för arbetslöshets-försäkringen är att den hävdar arbetslinjen, det vill säga aktivitet och arbete. Jag menar att det viktiga är en balans mellan människors möjligheter och krav på dem att ta lediga arbetsuppgifter. Om man så vill mellan rättigheter och skyldigheter.

Men vi socialdemokrater tror inte på en bortre parentes. För det första därför att det inte är värdigt att överge människor som under många år aktivt ansträngt sig för att få ett arbete. För det andra för att möjligheten att få ett arbete inte är över för att man varit arbetslös länge, det visar forskningen. För det tredje är för att socialbidrag är ett sämre alternativ, det är exempelvis inte förknippat med samma krav på att aktivt söka arbete. Det är viktigt med det tydliga budskapet att vi aldrig ger upp. Att vi aldrig lämnar någon efter vägen. Vi ska minska långtidsarbetslösheten. Människor ska i ett samhälle byggt på solidaritet och rättvisa ha många chanser.

Men det finns som så ofta en andra sida. Utredarna har sett från erfarenheter i den så kallade ungdomsgarantin att tydligare krav och regler leder till en påtagligt ökad övergång till sysselsättning eller utbildning. De åtgärder som vidtagits i Holland och Danmark med ökad tydlighet när det gäller kraven på arbetslösa har givit samma resultat. Ta detta med sanktioner. I Holland är dessa lindrigare mot de som bryter kontrakten med arbetsförmedlingen, men sanktionerna tillämpas väsentligt flitigare än i Sverige.

Den tredje principen är legitimitet. Det som handlar om medborgarnas stöd. Helt grundläggande är att de som varje dag går till ett hårt och krävande arbete vet att de som har ersättning från försäkringen verkligen anstränger sig att ta de jobb som finns. Jag delar därför utredarnas huvudtanke om trygga ersättningsnivåer, men tydliga krav. Utredningen kallar detta för ett kontrakt mellan samhället och de arbetslösa. Ett kontrakt är ömsesidigt. Samhället skall hjälpa individen, men individen måste verkligen också visa att man aktivt skapar arbete och försöker att utbilda sig.

Den andra delen av legitimiteten är att arbetslöshetsförsäkringen måste fungera som en effektiv försäkring mot inkomstbortfall. I dag har 38 procent av de arbetslösa i praktiken en ersättning som är under 80 procent av tidigare inkomst. Detta beroende på att taket i försäkringen är lågt. Och av arbetskraften har hela 60 procent inkomster över taket. Det regeringen nu skall pröva är om det går att finansiera en ökning av taket från 580 till 640 kronor under de första fyra månadernas arbetslöshet. Mer tål inte statsfinanserna nu. På denna punkt kan jag således inte lova något ännu, men jag är en lidelsefull anhängare av försäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen. Det är grunden för generell välfärdspolitik.

A-kassan kan inte ses isolerad från politiken i övrigt. Som näringsminister arbetar jag efter en strategi för delaktighet på arbetsmarknaden innehållande fyra viktiga hörnstenar.

För det första tydligare och rimligare regler i arbetslöshetsförsäkringen. För det andra tidiga insatser vid omställning på arbetsplatsen för att förhindra arbetslöshet. För det tredje ökade resurser för kompetensutveckling arbetslivet samt kompetenskonton som ger individen egen möjlighet att utveckla skydd mot arbetslöshet. Och för det fjärde stöd för regional utveckling så att alla regioner växer.

Nu växer Sverige, även om inte alla regioner har samma positiva utveckling. Men det går åt rätt håll igen. Vi har vänt den negativa spiralen. Just nu är därför rätt tid att förnya arbetsmarknaden så att alla får chans till eget arbete och egen försörjning. Jag ser fram emot en spännande politisk debatt.

Björn Rosengren
Näringsminister