2001-11-02
Artikel DN-debatt 31/10.
Under de senaste månaderna har allt fler varsel och uppsägningar
skett i Sverige. De senaste exemplen är de i Katrineholm och i Trollhättan.
Nu verkar det som om regeringen inte kommer att genomföra den utlovade
höjningen av a-kassan. Senast flaggade finansminister Bosse Ringholm
för detta, i en aktuelltintervju härom kvällen. Det är
ett mycket oroande besked för de många människor som fortfarande
går arbetslösa och för alla de som nu senast varslats eller
sagts upp.
Det är alltid tungt att bli arbetslös. Har man råd att behålla bostaden? Hur ska lånen på bilen betalas? Och hur ska man egentligen bära sig åt för att skaffa ett nytt jobb? Trots att arbetslöshetssiffrorna pressats tillbaka generellt sett är den personliga katastrofen lika stor för var och en som förlorar sitt arbete. Tappar man sin ekonomiska trygghet är det lätt att även tappa modet.
Syftet med arbetslöshetsförsäkringen är att den ska ge en ekonomisk trygghet tills man hittar ett nytt arbete. Så är det inte i dag. Sen 1993 har ersättningen inte räknats upp i takt med löneutvecklingen. Trots att högsta dagpenning höjdes med 100 kronor 1 juli i år, får en stor majoritet av heltidsanställda arbetare inte 80 procent av sin inkomst i a-kassa om de skulle bli arbetslösa.
Höjs inte taket i a-kassan blir den genomsnittsliga ersättningsnivån för samtliga anställda endast 59 procent av inkomsten. För närvarande motsvarar taket i arbetslöshetsförsäkringen månadsinkomster på 18 700 eller 15 950 kronor beroende på om man varit arbetslös i mindre eller mer än 100 dagar. A-kassan är en trygghetsförsäkring med stora hål.
Det var i propositionen om en ny arbetslöshetsförsäkring, vilken riksdagen antog förra året, som regeringen gavs möjlighet att besluta om höjd ersättning för enbart de första hundra dagarna av en arbetslöshetsperiod. LO menar att detta är fel. Kravet på att ta lämpliga arbetsuppgifter ska gälla alla oavsett arbetslöshetens längd. Därför är det inte rimligt med lägre ersättningsnivåer för den som varit arbetslöshet länge.
För att inte inkomstskyddet ska försämras igen måste därför taket i a-kassan indexeras, det vill säga höjas i takt med löneutvecklingen. Höjningen måste dessutom gälla hela ersättningsperioden och inte enbart de första 100 dagarna.
Generell välfärdspolitik bygger på att alla grupper garanteras en inkomsttrygghet inom samma system. Därmed har alla ett egenintresse av att systemet fungerar. Ekonomiskt starka grupper är därför med och finansierar tryggheten för de med svagare ekonomi. Utgångspunkten är att merparten av de försäkrade, upp till ett visst tak, får ersättning för sin förlorade inkomst i händelse av sjukdom, arbetslöshet eller liknande.
Men för att dessa solidariska system ska kunna upprätthållas måste de vara av värde för alla, det vill säga ersättningsnivåerna måste vara så höga att alla känner sig ha en inkomsttrygghet. I dagens läge har vi en situation där allt färre vid arbetslöshet får ett skydd som i någon rimlig mening ersätter inkomstbortfallet. Detta undergräver den generella och solidariska arbetslöshetsförsäkringen.
A-kassan är därmed inte enbart en angelägenhet för den som är eller riskerar att bli arbetslös. Hur a-kassan fungerar berör oss alla. Urholkningen av a-kassan drabbar inte enbart den enskildes ekonomi. Hela systemet försvagas och i förlängningen påverkas även förutsättningarna för tillväxt, välfärd och en rättvis fördelning. En sån utveckling kommer att drabba de grupper som har lägst inkomster och störst behov av en generell välfärd. Det blir ett tudelat samhälle med skarpa klassklyftor och sociala spänningar.
En sådan samhällsutveckling kommer LO aldrig att acceptera och därför tänker vi ta strid i denna fråga under socialdemokraternas partikongress nästa vecka.
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande