Kapitel 5. AVSLUTNING OCH SAMMANFATTNING

Det finns inga skäl för de föreslagna och genomförda försämringarna i arbetsrätten. Antalet vilda strejker har minskat under 80-talet jämfört med 70-talet. Anställningsskyddslagen fungerar ganska väl ur de anställdas synpunkt, och innehåller en välavvägd reglering mellan arbetsgivarens behov av att kunna bedriva verksamheten effektivt och arbetstagarnas intresse av anställningsskydd. Veto och förhandlingsreglerna i medbestämmandelagen, tolkningsföreträdes-rättsreglerna  etc, har inte utgjort några allvarliga hinder för arbetsgivarens verksamhet, men trots det inneburit en förbättrad position för facket.

  De åtgärder Nicklasson föreslog är onödiga. Medlingsväsendet fungerar vid internationell jämförelse mycket bra. Det finns inte ett enda exempel på stridsåtgärder som varit samhällsfarliga eller allvarligt hotat liv eller säkerhet. Parterna har själva tagit ansvar för att stridsåtgärderna inte får samhällsfarliga effekter.

  När det nu finns ett väl fungerande system på arbetsrättens område, vad finns då för anledning att göra de genomgripande förändringarna som redovisats i broschyren? En anledning är naturligtvis att vi nu har en borgerlig regering och en borgerlig regering för en borgerlig politik. En politik som gynnar den fria företagsamheten mer än arbetstagarna. (*därför är det viktigt att den borgerliga regeringen får fortsätta sitt styre efter 1994 alt. 1998, så att dessa förändringar kan genomföras. Finns färdiga motioner som väntar.)

  SAF strävar att med alla medel få en total omstöpning av hela det arbetsrättsliga systemet. Man lämnar en vedertagen och väl fungerande modell för att gå in i ett annat system.

  Det är SAF:s syn på den framtida arbetsrätten som präglar regeringens förändringar. SAF vill lämna den svenska modellen helt, för att närma sig den engelska. Där kämpas facket ner med lagstiftning och stridsåtgärder förhindras, inte med avtal utan med LAGSTIFTNING.

5.1   Den ekonomiska utvecklingen

För att förstå arbetsgivarnas och regeringens sätt att planera omstöpningen måste man se hur de anser att förutsättningarna förändrats. Det svenska samhället har förändrats ur produktionssynpunkt. Under 50- och 60-talet var kapital billigt i Sverige, även internationellt sett. Man effektiviserade med fackets medverkan genom arbetsbesparande maskiner och snabbare arbetstakt. Idag har vi höga kapitalkostnader. För att investering skall löna sig måste den ge mycket hög avkastning. Annars lönar det sig bättre att ha pengarna på penningmarknaden. Det är också överproduktion i hela industrivärlden.

  Produktionsföretagen söker möta dessa svårigheter genom ökad och snabbare genomströmmning, bättre kvalitet och ökad flexibilitet i produktionen.

  För denna typ av produktion krävs en ny typ av anställda. Välutbildad, pålitlig och flexibel arbetskraft, som själva kan fatta beslut och som kan rycka in när det behövs i produktionen, oavsett om de är arbetare eller tjänstemän. Denna arbetskraft är arbetsgivaren beredd att konkurrera om och betala bra lön till. Den kommer att vara en bristvara även om man har arbetslöshet i stora delar av samhället. Den enklare styckproduktionen vill inte arbetsgivaren betala så bra för.

Den kan t.ex. läggas ut på en underleverantörsmarknad med låga löner, i områden med god tillgång på arbetskraft, dvs. med hög arbetslöshet.

I den Svenska modellen med centrala avtal "säljer" facken arbetsfred under avtalsperioden. Som motprestation "säljer" arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner, avtalsvillkor och lönehöjningar, för hela branschen. Detta system medför en förhållandevis homogen och utplattad lönebild med likartad lönesättning i hela Sverige.

  Dessa båda modeller passar inte ihop. Arbetsgivaren kan inte genomföra sin modell med nuvarande fackföreningsrörelse och lönebildning. Vilket gör att man måste slå sönder den fackliga strukturen och ändra modellen för att sluta avtal. Det är i detta sammanhang man ska se SAF:s och storföretagens planer på en ny avtalsmodell med medarbetaravtal och koncernavtal och regeringens inriktning när det gäller förändringarna i arbetsrätten.

5.2  Försvaga facket

SAFs och den borgerliga regeringen vill försvaga facket.
  Fackets position som företrädare för och samordnare av de anställdas kollektiva intressen ska ersättas med att "INDIVIDEN SKA SÄTTAS I CENTRUM". SAF:s skickliga marknadsföring av medarbetaravtalen har redan inneburit att många lokala fack nu vänder sig mot den centrala organisationens försök att hålla ihop det fackliga agerandet.

  Fackets rätt som bärare av regler om tolkningsföreträde och vetorätt avskaffas eller minskas.

   Genom att avdragsrätten för fackföreningsavgiften slopas och genom att egenavgiften till a-kassan mångdubblas blir det också dyrare att vara med i facket. Sammankopplingen a-kassa och fackföreningen försvinner när arbetslöshetsförsäkringen görs obligatorisk.

  Sammantaget kommer dessa förändringar om de genomförs att försvaga de fackliga organisationerna och minska deras möjligheter att driva arbetstagarnas intressen mot arbetsgivaren. På längre sikt kan man säkert som en effektiv av detta förvänta sig minskad medlemsanslutning.

5.3  Konflikträtten

SAF:s modell bygger på lokal lönebildning. Slutmålet är att "Lönesättningen ska ej vara förhandlingsfråga, det är chefens verktyg".

SAF:s PM, SAF vill:

- ha medlemsomröstning innan stridåtgärd får vidtas
- ge förlikningsman rätt att frysa förhandling och hindra stridsåtgärd samt införa tvångsmedling.
- förhindra samhällsfarliga konflikter
- förhindra sympatiåtgärder när flera fackliga organisationer har gränsdragningstvist.
- ålägga lokala fackliga företrädare större ansvar vid vilda strejker
- avskaffa den möjlighet att hävda svenska kollektivavtal som den s.k. lex Brittania ger.
- ha förbud mot begränsade stridsåtgärder typ övertidsblockad.

5.4  Störningar i produktionen

Sakliggrundbegreppet ska också ses över, så att det blir lättare att säga upp personer. Enligt SAFs önskemål ska man ex kunna göra sig av med folk med alkoholproblem och samarbetsproblem.

5.5  Medarbetaravtal

Medarbetaravtalen innebär en anpassning till arbetsgivarnas nya strategi. Lönesegregeringen lokalt kommer att öka och det är just en av avsikterna med systemet.

  Även ur en annan aspekt har medarbetaravtalen stor betydelse. Genom medarbetaravtalen skapas motsättning mellan de lokala fackliga organisationerna och den centrala organisationen. På sikt gynnar detta sannolikt SAFs mål att slå sönder den starka fackföreningsrörelsen.

(Alltså, lyckas man med att slå sönder den grundorganisation man har byggt upp så kommer vi vanliga löntagare förlora allt som de våra har kämpat för under 100 år, därför är det viktigt att arbetarrörelsen enas igen och tar upp kampen. Men om man ska lyckas med detta måste man också komma till insikt att alla behövs i denna kamp, dvs. pensionärer, arbetslösa, socialbidragstagare m.fl. för att inte förlora den makt som löntagarna trots allt har haft, men håller på att förlora p g a splittring. I den mening att man stänger ute folket som behövs för denna kamp. Arbetarrörelsens begynnelse och seger berodde på att alla med samma klassbakgrund fick vara med arbeta för att löntagarna också skulle få inflytande på arbetsplatsen.

Felet kanske också ligger i våra företrädares höga löner ex.vis Bertil Jonssons lön på 800 000/året med arvoden ligger årslönen på 1 milj kr om året. Kan man då känna sympati med den vanliga löntagaren, som man ska representera? Kan man med en sån lön förstå en vanlig löntagares behov? Är det inte lätt att själv försvara egna intressen, för att behålla den lön man har fått? Utifrån den verkligheten kan man förstå den vanliga medlemmens leverne? Borde vi inte igen genomföra att De som representerar oss ligger på samma lönenivå och se det som en Heder och Ära att fått det förtroendet av sina medlemmar?)

Skriv och tyck till vad Du tycker: Alla inlägg kommer att införas på hemsidan. Du kan använda signatur om du vill vara anonym, men vi vill ha ditt namn ändå!

www.rajaniemi.com    Website: www.rajaniemi.com
   © Copyright 1998 - 2002
Mats & Therese Rajaniemi