Det finns inga
skäl för de föreslagna och genomförda försämringarna
i arbetsrätten. Antalet vilda strejker har minskat under 80-talet jämfört
med 70-talet. Anställningsskyddslagen fungerar ganska väl ur de anställdas
synpunkt, och innehåller en välavvägd reglering mellan arbetsgivarens
behov av att kunna bedriva verksamheten effektivt och arbetstagarnas intresse
av anställningsskydd. Veto och förhandlingsreglerna i medbestämmandelagen,
tolkningsföreträdes-rättsreglerna etc, har inte utgjort
några allvarliga hinder för arbetsgivarens verksamhet, men trots
det inneburit en förbättrad position för facket.
De åtgärder
Nicklasson föreslog är onödiga. Medlingsväsendet fungerar
vid internationell jämförelse mycket bra. Det finns inte ett enda
exempel på stridsåtgärder som varit samhällsfarliga eller
allvarligt hotat liv eller säkerhet. Parterna har själva tagit ansvar
för att stridsåtgärderna inte får samhällsfarliga
effekter.
När
det nu finns ett väl fungerande system på arbetsrättens område,
vad finns då för anledning att göra de genomgripande förändringarna
som redovisats i broschyren? En anledning är naturligtvis att vi nu har
en borgerlig regering och en borgerlig regering för en borgerlig politik.
En politik som gynnar den fria företagsamheten mer än arbetstagarna.
(*därför är det viktigt att den borgerliga regeringen får
fortsätta sitt styre efter 1994 alt. 1998, så att dessa förändringar
kan genomföras. Finns färdiga motioner som väntar.)
SAF strävar
att med alla medel få en total omstöpning av hela det arbetsrättsliga
systemet. Man lämnar en vedertagen och väl fungerande modell för
att gå in i ett annat system.
Det är SAF:s syn på den framtida arbetsrätten som präglar regeringens förändringar. SAF vill lämna den svenska modellen helt, för att närma sig den engelska. Där kämpas facket ner med lagstiftning och stridsåtgärder förhindras, inte med avtal utan med LAGSTIFTNING.
5.1 Den ekonomiska utvecklingen
För att förstå
arbetsgivarnas och regeringens sätt att planera omstöpningen måste
man se hur de anser att förutsättningarna förändrats. Det
svenska samhället har förändrats ur produktionssynpunkt. Under
50- och 60-talet var kapital billigt i Sverige, även internationellt sett.
Man effektiviserade med fackets medverkan genom arbetsbesparande maskiner och
snabbare arbetstakt. Idag har vi höga kapitalkostnader. För att investering
skall löna sig måste den ge mycket hög avkastning. Annars lönar
det sig bättre att ha pengarna på penningmarknaden. Det är också
överproduktion i hela industrivärlden.
Produktionsföretagen
söker möta dessa svårigheter genom ökad och snabbare genomströmmning,
bättre kvalitet och ökad flexibilitet i produktionen.
För
denna typ av produktion krävs en ny typ av anställda. Välutbildad,
pålitlig och flexibel arbetskraft, som själva kan fatta beslut och
som kan rycka in när det behövs i produktionen, oavsett om de är
arbetare eller tjänstemän. Denna arbetskraft är arbetsgivaren
beredd att konkurrera om och betala bra lön till. Den kommer att vara en
bristvara även om man har arbetslöshet i stora delar av samhället.
Den enklare styckproduktionen vill inte arbetsgivaren betala så bra för.
Den kan t.ex. läggas ut på en underleverantörsmarknad med låga löner, i områden med god tillgång på arbetskraft, dvs. med hög arbetslöshet.
I den Svenska
modellen med centrala avtal "säljer" facken arbetsfred under avtalsperioden.
Som motprestation "säljer" arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner,
avtalsvillkor och lönehöjningar, för hela branschen. Detta system
medför en förhållandevis homogen och utplattad lönebild
med likartad lönesättning i hela Sverige.
Dessa båda modeller passar inte ihop. Arbetsgivaren kan inte genomföra sin modell med nuvarande fackföreningsrörelse och lönebildning. Vilket gör att man måste slå sönder den fackliga strukturen och ändra modellen för att sluta avtal. Det är i detta sammanhang man ska se SAF:s och storföretagens planer på en ny avtalsmodell med medarbetaravtal och koncernavtal och regeringens inriktning när det gäller förändringarna i arbetsrätten.
5.2 Försvaga facket
SAFs och den borgerliga
regeringen vill försvaga facket.
Fackets position som företrädare för och samordnare av
de anställdas kollektiva intressen ska ersättas med att "INDIVIDEN
SKA SÄTTAS I CENTRUM". SAF:s skickliga marknadsföring av medarbetaravtalen
har redan inneburit att många lokala fack nu vänder sig mot den centrala
organisationens försök att hålla ihop det fackliga agerandet.
Fackets
rätt som bärare av regler om tolkningsföreträde och vetorätt
avskaffas eller minskas.
Genom
att avdragsrätten för fackföreningsavgiften slopas och genom
att egenavgiften till a-kassan mångdubblas blir det också dyrare
att vara med i facket. Sammankopplingen a-kassa och fackföreningen försvinner
när arbetslöshetsförsäkringen görs obligatorisk.
Sammantaget kommer dessa förändringar om de genomförs att försvaga de fackliga organisationerna och minska deras möjligheter att driva arbetstagarnas intressen mot arbetsgivaren. På längre sikt kan man säkert som en effektiv av detta förvänta sig minskad medlemsanslutning.
5.3 Konflikträtten
SAF:s modell bygger på lokal lönebildning. Slutmålet är att "Lönesättningen ska ej vara förhandlingsfråga, det är chefens verktyg".
SAF:s PM, SAF vill:
- ha medlemsomröstning
innan stridåtgärd får vidtas
- ge förlikningsman rätt att frysa förhandling och hindra stridsåtgärd
samt införa tvångsmedling.
- förhindra samhällsfarliga konflikter
- förhindra sympatiåtgärder när flera fackliga organisationer
har gränsdragningstvist.
- ålägga lokala fackliga företrädare större ansvar
vid vilda strejker
- avskaffa den möjlighet att hävda svenska kollektivavtal som den
s.k. lex Brittania ger.
- ha förbud mot begränsade stridsåtgärder typ övertidsblockad.
5.4 Störningar i produktionen
Sakliggrundbegreppet ska också ses över, så att det blir lättare att säga upp personer. Enligt SAFs önskemål ska man ex kunna göra sig av med folk med alkoholproblem och samarbetsproblem.
5.5 Medarbetaravtal
Medarbetaravtalen
innebär en anpassning till arbetsgivarnas nya strategi. Lönesegregeringen
lokalt kommer att öka och det är just en av avsikterna med systemet.
Även ur en annan aspekt har medarbetaravtalen stor betydelse. Genom medarbetaravtalen skapas motsättning mellan de lokala fackliga organisationerna och den centrala organisationen. På sikt gynnar detta sannolikt SAFs mål att slå sönder den starka fackföreningsrörelsen.
(Alltså,
lyckas man med att slå sönder den grundorganisation man har byggt
upp så kommer vi vanliga löntagare förlora allt som de våra
har kämpat för under 100 år, därför är det viktigt
att arbetarrörelsen enas igen och tar upp kampen. Men om man ska lyckas
med detta måste man också komma till insikt att alla behövs
i denna kamp, dvs. pensionärer, arbetslösa, socialbidragstagare m.fl.
för att inte förlora den makt som löntagarna trots allt har haft,
men håller på att förlora p g a splittring. I den mening att
man stänger ute folket som behövs för denna kamp. Arbetarrörelsens
begynnelse och seger berodde på att alla med samma klassbakgrund fick
vara med arbeta för att löntagarna också skulle få inflytande
på arbetsplatsen.
Felet kanske
också ligger i våra företrädares höga löner
ex.vis Bertil Jonssons lön på 800 000/året med arvoden ligger
årslönen på 1 milj kr om året. Kan man då känna
sympati med den vanliga löntagaren, som man ska representera? Kan man med
en sån lön förstå en vanlig löntagares behov? Är
det inte lätt att själv försvara egna intressen, för att
behålla den lön man har fått? Utifrån den verkligheten
kan man förstå den vanliga medlemmens leverne? Borde vi inte igen
genomföra att De som representerar oss ligger på samma lönenivå
och se det som en Heder och Ära att fått det förtroendet av
sina medlemmar?)
Skriv och tyck till vad Du tycker: Alla inlägg kommer att införas på hemsidan. Du kan använda signatur om du vill vara anonym, men vi vill ha ditt namn ändå!
Website:
www.rajaniemi.com © Copyright 1998 - 2002 Mats & Therese Rajaniemi |