Vi säger nej till EMU!
EMU lider
av allvarliga demokratiska och ekonomiska problem. Därför säger
vi nej till valutaunionen.
Det skriver i dag chefredaktörer vid fem socialdemokratiska tidningar
i ett gemensamt upprop, däribland Arbetarbladets chefredaktör Kennet
Lutti.
* Från
och med nu går den svenska debatten om EMU in i sin avgörande fas.
Det som hädanefter sägs kan komma att bestämma tillvaron för
långa och kommande släktled. Statsminister Göran Persson har
rätt när han pekar ut EMU-frågan som den kanske största
fråga som svenska folket stått inför i modern tid. Naturligtvis
har socialdemokratin ett särskilt ansvar för att debattera frågan
grundligt: det som till sist står på spel är ju en modell
för jämlik fördelning som riskerar att inte överleva euron.
Att regeringen så länge avstått från att ta ställning bör därför ses som ett uttryck inte bara för räddhågad taktik - det är det också - utan dessutom som ett tecken på respekt inför frågans djupa allvar.
Eliternas
projekt
Den europeiska monetära unionen föddes definitivt inte ur ett
djupt känt folkligt behov; från första början var det
de europeiska eliternas projekt. I de syrefattiga rum (ofta slottsmiljöer)
och vid de väldiga konferensbord där den monetära visionen
utformades var inga av Europas miljoner arbetslösa synliga; nej i Maastrichtfördraget
nämndes inte ordet arbetslöshet. I själva verket är ju
det fantastiskt. Det vittnar om den makt de mest ensidiga teknokratiska idéer
började erövra från och med 80-talet. Motvilliga befolkningar
har övertalats och närapå hotats med utpressning att ta ställning
för EMU. Vi som undertecknar denna artikel har skilda synsätt på
den Europeiska unionen. Några av oss har förblivit negativa till
EU medan andra intar en positiv hållning.
Gemensamt förkastar vi dock de principer den monetära unionen vilar på samt, naturligtvis, ett svenskt inträde i EMU. Och vi gör det med två huvudargument, ett demokratiskt och ett ekonomiskt.
Det demokratiska argument som måste riktas mot EMU är att projektet berövar medborgarna praktiskt taget allt inflytande över penningpolitiken. Sex ledamöter, utsedda på åtta år, med det enda målet att slåss för stabila priser, och i lag förbjudna att "ta emot instruktioner från gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar eller något annat organ" (artikel 107), styr den europeiska centralbanken.
Oberoende ekonomiska experter - "vilkas auktoritet och yrkeserfarenhet på det penning- och valutapolitiska området eller inom bankväsendet är allmänt erkända", som artikel 109 stipulerar - bestämmer alltså över bärande bjälkar i den ekonomiska politiken, om vi går med också i Sverige. De är enligt lag förbjudna att lyssna på folkliga rörelser eller folkvalda överhuvudtaget! Vad det handlar om är att Europas folk kommer att regeras av ekonomiska experter. Makten lämnar demokratin.
De som är
positiva till EU tvingas åse hur den nyliberala ekonomismen går
före löntagarnas Europa. De som förblivit negativa till EU
ser ännu ett farväl till demokratin. I det avseendet speglar EMU
troligen djupt liggande auktoritära traditioner i de europeiska samhällena,
ja traditioner som måste härledas ända till tiden före
demokratins genombrott.
En europeisk stormaktsdröm av1800-talssnitt pulserar i den monetära unionens hjärta. Vi skräms av den. Euron mörklägger den utomeuropeiska världen: förklarar den som fiende i den globala konkurrensen.
Löntagarna
"stötdämpare"
Det ekonomiska argument som den monetära unionen inte står rycken
för är det faktum att Europas länder inom överskådlig
tid kommer att uppvisa djupgående olikheter. En valuta och en ränta
över detta stora område kommer att tvinga fram enorma spänningar.
När dessa inte kan lösas med flytande växelkurs eller nationell
räntepolitik måste de pysa ut på annat sätt.
Hur? Genom att löntagarna får ta stötarna.
Valuta och ränta kan inte variera - det kan däremot arbetslösheten
i de olika länderna och regionerna. Därför avkrävs Europas
löntagare en helt ny nivå av "flexibilitet" i den fullt
genomförda monetära unionen.
Hur modeordet "flexibilitet" ska uttydas råder knappast någon
oklarhet kring: Mindre trygghet! Piskan att flytta dit jobben finns! Svagare
arbetsrätt! Och i sista hand - vanmäktiga fackföreningar. De
som ser EMU som en försäkring mot globaliseringens negativa sidor
har missuppfattat saken.
Under en gemensam euro fråntas nationella regeringar instrumenten att parera de ofta våldsamma svängningarna i världsekonomin, på samma sätt som fasthållandet vid guldmyntfoten under Den stora depressionen drev ner enskilda länder djupt i massarbetslöshet. Euron gör folken maktlösa.
Våga
gå en egen väg!
Med de argumenten i ryggen säger vi Nej till Den monetära unionen.
Vi är dessutom övertygade om att svensk socialdemokrati behöver
en övning i självförtroende. Inte på åratal har
partiet vågat ta ideologisk ställning i någon avgörande
fråga; den har i stort sett flutit med den marknadsliberala strömmen.
Att i EMU-frågan våga uttala sitt Nej innebär i själva
verket ett Ja till något annat och mindre tidsbundet:
Modet att gå en egen väg, att hålla fast vid grundläggande
demokratiska principer och idén om genomskinliga institutioner. En
socialdemokrati som vågar detta kan äntligen sträcka på
sig.
KENNET LUTTI,
chefredaktör Arbetarbladet
GÖRAN
GREIDER,
chefredaktör Dala-Demokraten
LOTTA GRÖNING-DEGERLUND,
chefredaktör Norrländska socialdemokraten
PETER SWEDENMARK,
chefredaktör Länstidningen i Östersund
JAN G ANDERSSON,
chefredaktör Östra Småland
Denna artikel publiceras i dag gemensamt i de fem tidningarna på
ledarplats, samt i Västerbottens Folkblad som debattartikel. I Arbetet
Nyheterna i Malmö lägger även den tidningens chefredaktör
Bo Bernhardsson fram sitt nej till EMU.
 |
|
 |
Website:
www.rajaniemi.com © Copyright 1998 - 2002 Mats & Therese Rajaniemi |