w w w . R a j a n i e m i . c o m

 

LEJONETS ÖVERMAN

1970 lyckades ett cirkuslejon i Italien ta sig ut i friheten. Typiskt nog fann lejonet en liten pojke och började jaga honom. Mindre typiskt var att den lille gossens moder gav sig på lejonet och misshandlade det stackars djuret med besked. Lejonet fick både huvudskador och sår i pälsen. Det måste efteråt behandlas för chock.

OM KONSTEN ATT KÖRA I KÖRKORTSPROVET I

I april 1970 hade Miriam Hargrave misslyckats i körkortsprovet hela 39 gånger. Under åtta år i rad fick hon 212 körlektioner till ett pris på ca 3 000 kr. Hon satte nytt rekord, när hon i triumf körde mot en hel radda röda stoppljus i Wakefield, Yorkshire. Tyvärr lyckades hon i sitt 40:de försök (den 3 augusti 1970) äntligen ta sitt körkort. Men efter åtta års körning visade hon prov på sin gamla charm, när hon konstaterade: "Jag gillar fortfarande inte att göra högersvängar".

OM KONSTEN ATT KÖRA I KÖRKORTSPROVET II

I början av 70-talet misslyckades Helen Ireland från Auburn i Californien med sitt körkortsprov och det redan under den allra första sekunden. Hon steg in i bilen, sade "God morgon" till bilskoleinspektören och startade motorn. Tyvärr råkade hon ta fel på gaspedalen och kopplingen och sköt iväg rakt genom bilskolans vägg.

Samma sorts misstag gav 1969 Beatrice Park möjlighet att köra rätt ner i floden Wey vid Guildford - det var under hennes, femte försök att ta körkort. Hon och hennes inspektör fick lov att klättra upp på biltaket, medan de väntade på att bli räddade. Inspektören skickades hem i ett tillstånd av chock, med anteckningsblocket i ett krampaktigt grepp! När Beatrice Park frågade om hon klarat provet fick hon till svar: "Vi kan inte ge något besked förrän vi sett inspektörens rapport".

BÄSTA SÄTTET ATT TÄNDA EN BRASA

1972 lade Derek Langhorne, en vetenskapsman från Upton nära Didcot, in ved i öppna spisen och tände på. Sen gick han ut för att fylla på kolboxen. När han kom tillbaka in såg han att han i sin iver att få rummet varmt varit litet slarvig; ett vedträ hade fallit ur spisen och satt eld på vedkorgen. Han tog den och bar den ut i trädgården. På vägen ut snuddade korgen vid ett draperi som hängde framför ytterdörren. När han kom tillbaka brann både draperiet och dörren. Medan han ringde brandkåren i Didcot upptäckte han att vedkorgen, som han burit ut i trädgården, nu hade satt eld på hans bil. Han tog på sig överrocken och gick med en hink vatten i handen fram till bilen. Då snavade han över en halvfylld bensindunk. Grannarna, som hade sett att Langhorne var igång för fullt, ringde nu i sin tur efter brandkåren. Men när de kom fram stod Langhorne själv i ljusan låga.

KOMMUNALARBETARNA SOM JOBBADE FÖR IVRIGT

Invånarna i Bennett Court, ett pensionärshem i Otley, Yorkshire; hade länge velat ha ett staket runt sitt hem för att få vara lite mera ostörda. I början av 1979 kom Leeds kommunalanställda arbetare i sin lastbil, försedda med hackor, spadar och trävirke. Det tog fem dagar att resa det drygt meterhöga och bortåt hundra meter långa staketet. När de var färdiga med arbetet upptäckte de att de inte hade lämnat någon öppning att köra ut lastbilen genom. "Det var som att se en Helan och Halvan-film", berättade fru Elizabeth Ann Whittaker, som var åsyna vittne till denna skapelseprocess. "Man kunde se dem stå och titta på staketet, på lastbilen, sen på staketet och så på lastbilen igen. En del av oss hade ju undrat över lastbilen, men vi ville inte lägga oss i det hela". En talesman för kommunen yttrade: "Det var ett förbiseende. Kanske blev de alltför ivriga". Arbetarna kom tillbaka nästa morgon och rev ner en del av staketet för att hämta sin lastbil.

RADIOREFERATET SOM FLÖT BORT

Det finns nog inte många radiomän som gett sina lyssnare ett mer odelat nöje än kapten Tommy Woodroofe. Han kastade sig rätt in i berömmelsen med sitt herostratiskt ryktbara referat från flottans festparad i Spithead 1937. Före radioutsändningen hade kaptenen deltagit i firandet med en något för stor entusiasm. Resultatet blev ett utomordentligt osammanhängande referat, avbrutet av pauser på upp till 11 sekunder. "För närvarande", började han, "är hela flottan upplyst. När jag säger upplyst, menar jag upplyst med kulörta lyktor. Det är fantastiskt. Det är inte alls som en flotta. Det är faktiskt... Det är som ett sagoland. Hela flottan är i sagolandet. Om ni nu följer med mig genom... om ni inte tycker illa vara... om en stund kommer ni strax att förstå att flottan har underliga saker för sig". Sedan följde en lång paus. "Jag beklagar att jag bad några människor sluta upp med att prata", förklarade kaptenen älskvärt. Just då hade alla lampor på fartygen släckts för att man skulle skjuta upp raketer. Kaptenens reaktion blev: "Den är borta. Den är borta. Det finns ingen flotta längre. Den har försvunnit. Det finns inte en trollkarl, som någonsin svängt sin trollstav, som kunde ha gjort detta med större skicklighet. Flottan är borta. Den har försvunnit". "Jag talade till er mitt i denna förbannade... (host, host) mitt i denna flotta och det som hände var att flottan försvann, den är borta och försvunnen". I det ögonblicket tonades Woodroofe ner och en hallåman meddelade: "Detta var slutet på Spithead-referatet" och dansmusik strömmade ut ur högtalarna. Kapten Woodroofe menade efteråt att han hade blivit "överväldigad av sina känslor".