Why Sweden reminds me of home

Helen Lachs Ginsburg

Länge stred den amerikanska ekonomiprofessorn Helen Lachs Ginsburg för att få USA att lära av den svenska modellen. När hon nu återbesöker sitt forna drömland upplever hon något av en mardröm: Sverige blir tvärtom allt mer som hennes hemland!

1998

För mig som har skrivit utförligt om sverige som ett full sysselsättningssamhälle var mitt senaste besök i vintras en nedslående erfarenhet. Therese Rajaniemi hade inbjudit mig att tala på den konferens där man bildade »Alliansen för arbete«, en gräsrotsorganisation för arbetslösa. Arbetslösa män och kvinnor som i många fall gått utan jobb i åratal hade kommit från Borås, Karlstad, Stockholm, Umeå, Uppsala, Västervik och andra orter. Skulle de arbetslösa kunna samla tillräcklig kraft för att tvinga regeringen att föra ett totalt krig mot arbetslösheten och ge alla jobb? Det var deras förhoppning.
Efter fyra dagars samtal under ändlösa kafferaster, luncher och middagar på Hofors Folkets hus, stod det klart att mina nya vänner kände sig övergivna av sin regering. Jag frågade mig: »Är detta samma Sverige som det jag ursprungligen fattade tycke för på grund av dess engagemang för full sysselsättning och social välfärd?«
Min vistelse i Hofors, som följdes av forskning och intervjuer i Stockholm, fullbordade en resa som jag påbörjade för nära tjugo år sedan. Då, under det första av många besök, var mitt främsta syfte att ta reda på hur Sverige så stabilt hade uppnått full eller nästan full sysselsättning och vad Förenta staterna kunde lära sig av den erfarenheten. Ärligt talat var det demoraliserande att se mitt rika land anfrätt av brottslighet och knark, fattigdom och ojämlikhet, familjens sönderfall och städernas förfall, konflikter mellan raser och kön alltsammans förvärrat av åratals negligerande av arbetslöshetsproblemet.

Före kraschen

På sjuttiotalet hade jag varit aktiv i en fruktlös politisk kamp för att få Förenta staterna att föra en full sysselsättningspolitik. Den lag om full sysselsättning som antogs 1978 visade sig vara tandlös och redan från början struntade man i den eller rent av bröt mot den. Vilken besvikelse det var!
När jag lämnade Förenta staterna 1979 var den då stigande arbetslösheten på sex procent en ickefråga. Förutom de arbetslösa själva var det få som ägnade den en tanke. När jag kom till Sverige drabbades jag av en svår kulturchock. Fastän arbetslösheten här bara var 2 procent ansågs den vara ett stort problem.
Hela den arsenal av metoder för att öka sysselsättningen som Sverige hade utvecklat och satt i verket under åren gjorde ett bländande intryck på mig som ekonom med inriktning på arbetsmarknadsfrågor. Och att se hur den dåvarande ickesocialistiska regeringen fortsatte den fulla sysselsättningens politik fick mig att inse att det politiska engagemanget en bristvara i Förenta staterna var motorn som drev ert system.
Under sjuttiotalet, när arbetslösheten steg i Förenta staterna, hade jag med förtvivlan sett hur konventionella ekonomer och ett växande antal beslutsfattare med medias hjälp lyckades förvränga betydelsen av full sysselsättning. De jämställde den med 5, 6 och rentav 7 procents arbetslöshet och med en så kallad »naturlig« arbetslöshet (även kallad »arbetslöshetsnivån vid icke accelererande inflation«, nairu), som om denna nivå vore något från ovan givet. Arbetslösheten, menade de, kunde inte och borde inte understiga den »naturliga« nivån för då skulle okontrollerbar inflation bli följden.
Huvudmålet för den nationella ekonomiska politiken förändrades, förvrängdes, så att den kom att handla om priser istället för människor. I inflationsbekämpningens namn förde man en politik som inte syftade till att minska arbetslösheten utan till att skapa eller upprätthålla den. De amerikanska storföretagen jublade när de därmed fick hjälp att uppnå sin egen målsättning att sänka lönerna och försvaga eller rentav krossa fackföreningarna.
Etablissemanget i Förenta staterna hade därmed praktikt taget uteslutit låga arbetslöshetstal från den seriösa diskussionen. Man skulle bara våga förfäkta 2 procents arbetslöshet! Då betraktades man som tokig eller så ignorerades man helt enkelt. Men det Sverige som jag mötte då bedrev en politik som stimulerade sysselsättningen fastän arbetslöshetsnivån redan var så låg att den inte ansågs möjlig att ens diskutera i usa. Att i Sverige av år 1982 tillåta arbetslösheten att pendla mellan 3 och 3 1/2 procent var detsamma som att förlora valet, vilket den borgerliga koalitionen då gjorde. Sveriges nationella ethos allas rätt till arbete uteslöt att man förvägrade någon, inte ens de svagare, en meningsfull roll i samhället. Full sysselsättning betraktades som ett sätt att öka landets produktion och levnadsstandard genom att ta i anspråk annars outnyttjade resurser.
Jag fann inget konstigt i att socialdemokrater och fackligt aktiva, anställda och arbetslösa arbetare, ams-tjänstemän och otaliga andra som jag träffade över hela Sverige hade sådana åsikter. Men tänk er hur det var att efter att ha bevittnat det amerikanska näringslivets och de konservativas frontalangrepp mot den fulla sysselsättningen träffa deras svenska motsvarigheter som åtminstone på ytan sjöng den fulla sysselsättningens lov. »Skulle de, om de fick chansen«, tänkte jag, »handla som sina amerikanska motsvarigheter?« Jag uteslöt genast den möjligheten som osannolik med tanke på det politiska klimat och den anda som rådde.
Fantastiskt! Det var min reaktion på Sveriges gettofria välfärdsstat. Den var byggd på grundvalen att arbetsföra skulle ha arbete och gav generöst ekonomiskt stöd till dem som inte kunde arbeta. Alla bitarna var på plats. Den stora offentliga sektorn skapade arbeten med hög kvalitet. På daghem där platsbristen höll på att byggas bort eller inom den åldringsvård och hemtjänst som var tillgänglig för alla inkomstgrupper. Hur skriande var inte behovet av liknande högkvalitativa offentliga tjänster i usa! De som fanns var ofta bristfälligt finansierade, av låg kvalitet och uteslutande utformade för de fattiga. Då förstod jag varför »offentlig« ett ord som ofta har en nedsättande betydelse i usa var ett positivt begrepp i Sverige och varför svenskar var villiga att betala höga skatter. Delvis var det för att de fick mycket mer för sina pengar än amerikanerna.
Under den resan och flera andra på åttiotalet fann jag att svenskarna var stolta över sitt system dess rättvisa och inriktning på ökad jämlikhet och fyllda av framtidstro. Problem? Jovisst, sa man, men vi ska lösa dem. Vi kan bättre.

Efter kraschen

Under tre besök efter den ekonomiska kraschen har jag funnit ett annorlunda Sverige. Mycket av den där stoltheten och framtidstron har bleknar påtagligt och ibland försvunnit. Men även med en massarbetslöshet är mycket sig likt i Sverige. Stockholm är fortfarande en vacker stad med rena gator och en välskött tunnelbana som är smyckad med konst.
Och även om jag har sett invandrargetton så har jag inte sett något som påminner om förfallet i amerikanska städer, men kanske finns också det någonstans. Inte desto mindre är det en hel del som nu påminner mig om USA.
I riksdagsvalet 1994 diskuterades inte den centrala frågan om medlemskapet i eu utan den senarelades till folkomröstningen samma höst. Detta påminde mig om det amerikanska sättet att driva politiska kampanjer på: ignorera de avgörande frågorna! Och i vintras var det som om jag aldrig hade lämnat usa. Nu prioriterar till och med en socialdemokratisk regering prisstabilitet och en balanserad budget framför ökad sysselsättning. De snäva ramarna för den officiella diskussionen påminner om dem i Washington. Där har regeringen i stort samförstånd skurit ned väsentliga satsningar på den underutvecklade välfärdsstaten samtidigt som man belönat de rika.
När eliterna i Stockholm anammar nyliberala dogmer och eu-normer frågar de sig inte: »Ska budgeten alltid vara balanserad?« De antar helt enkelt att den måste vara det. Inte heller frågar de: »Kan inte offentliga utgifter stimulera sysselsättning och produktion och kommer inte budgetnedskärningar att pres-sa ned dem?«. Eller: »Finns det verkligen en ¹naturlig¹ nivå för arbetslösheten?« När Ordfront magasin publicerar kritiska usa-ekonomer som framlidne nobelpristagaren William Vickrey och den f.d. ordföranden för American Economic Association, Robert Eisner, som utmanar den nuvarande nyliberala lärdomen i dessa frågor, är de för det svenska politiska och nationalekonomiska etablissemanget ickefrågor som utesluts från en seriös diskussion. Detsamma gäller de svenska storföretagens roll i omformandet av landet efter sina egna behov i den globala ekonomin.
Jag önskar att jag hade kunnat säga att det var uppiggande att återse Sverige. Det kan jag inte. Det var ett hårt slag för mig att se det nya Sverige. Där bidragen till arbetslösa och andra behövande har minskat (även om de fortfarande är mer omfattande än i usa). Där den nedbantade offentliga sektorn producerar arbetslöshet i stället för sysselsättning och en sjunkande kvalitet på de offentliga tjänsterna i vårdsektorn. Där arbetslösheten har marginaliserat de arbetslösa och underminerat anställningstryggheten.
Det kanske mest upprörande av vad jag noterat är försöket att sälja den så kallade amerikanska modellen till svenskarna, en modell som verkar frestande nu när de amerikanska arbetslöshetstalen (som inte omfattar en betydande dold arbetslöshet) är lägre än Sveriges. Men svenskarna får inte veta att det aldrig var så före 1993 och inte heller skulle vara det om så Sveriges historiska arbetslöshetsnivå, som den var i årtionden före 1993, hade fördubblats. Och svenskarna får inte veta att den genomsnittlige arbetaren i usa har lägre reallön idag än för trettio år sedan, medan chefslönerna har slagit alla rekord. Inte heller får de veta att usa har en enorm och snabbt växande fängelsebefolkning, som inte räknas som arbetslös och som mellan 1985 och 1995 fördubblades till 1,6 miljoner. (Etniska minoriteter och ungdomar som före fängslandet hade dystra utsikter på arbetsmarknaden är kraftigt överrepresenterade bland internerna.) Den amerikanska modellen innefattar också att större delen av arbetskraften inte är fackligt ansluten. De flesta oorganiserade arbetare har få rättigheter, ingen avtalsreglerad semester, och kan lagligen avskedas närhelst arbetsgivaren behagar av vilket skäl som helst (förutom diskriminering) till och med för att ha lämnat arbetet om ens barn just har råkat ut för en olycka eller utan något skäl alls. Den amerikanska modellen innebär också fattigdom och inkomstskillnader som överträffar alla andra rika länders; en förväntad medellivslängd som ligger på 21:a plats i världen, och ett växande antal amerikaner, nära 42 miljoner, som saknar all sjukvårdsförsäkring.
I större delen av detta årtionde har svenskarna, som en gång sa »Vi kan bättre«, intalats att de måste sänka sina ambitioner. Jag kan bara hoppas att de många som inte går på den här visionen av ett nytt Sverige kommer att höja sina röster än mer. Annars kommer det nya Sverige att bli ännu mer likt mitt hemland än det är nu.

Helen Lachs Ginsburg är professor emeritus i ekonomi vid Brooklyn College-City University i New York och en av grundarna till organisationen National Jobs for All Coalition. I OM 4/97 medverkade hon med en artikel, »Från full sula till fritt fall«, om hur den fulla sysselsättningen kollapsade i Sverige på nittiotalet. William Vickrey är publicerad i bl.a. OM 3/97, »Femton lömska lögner«. Robert Eisner medverkade i OM 4/96 och hans bok Underskottsparanoian gavs ut av Ordfront förlag 1997.
Helen Lachs Ginsburg har som redaktör eller författare medverkat i bl.a. följande böcker: The Challenge of Full Employment in the Global Economy (1997), Jobs for All: A Plan for the Revitalization of America (1994) och Full Employment and Public Policy: The United States and Sweden (1983).