PM om ABF:s och partiets studiematerial om EMU hösten 1999

av Stefan Carlén

Det ä r mycket svårt att skriva ett objektivt studiematerial om EMU-frågan. ABF:s och socialdemokratiska partiets officiella studiebok är skriven av Tommy Svensson som tidigare arbetat i EU-parlamentet. Han är en känd EMU-förespråkare. Frågan är om han kunnat vara förmögen att skriva en objektiv, opartisk och värderingsfri bok?

En granskning av boken visar tyvärr att den är klart vinklad åt det ena hållet - nämligen för ett svenskt medlemskap i valutaunionen. Det är mycket trist. Göran Persson menade ju att detta var den viktigaste frågan under hans politiska liv och ville att alla skulle få sätta sig in i frågan och bilda sig sin egen uppfattning. Ingen skulle säga att han/hon inte i lugn och ro fått tillfälle att ta del av frågan och väga för- och nackdelar. Om detta vinklade material är det som används handlar det inte längre om att socialdemokratin eller svenska folket fått ta del av ja- och nejsidans argument på ett demokratiskt riktigt sätt.

I korthet kan man sammanfatta vinklingen så här:

1) Flera av de huvudargument som de som är skeptiska till EMU framför finns inte med i boken. Ett exempel är ståndpunkten att euron är ett dåligt fungerande valutaområde som saknar några av de grundläggande anpassningsmekanismerna - geografisk rörlighet och centrala inkomstöverföringar. Som följd därav kommer avsaknad i flexibilitet i växelkurser att tvinga fram flexibilitet på arbetsmarknaden - dvs sänkta löner eller ökad arbetslöshet. Den avgörande ekonomiska frågeställningen om "optimala valutaområden" nämns på en sida. Man skriver att det är en "en omdiskuterad fråga om EMU är ett optimalt valutaområde eller inte" - trots att det aldrig varit något tvivel hos någon känd ekonom om att EMU är ett icke-optimalt valutaområde. Argumenten mot EMU nämns inte och "sidan" upptas med en "halv sida" om finska buffertfonder framställda som om de vore en lösning på problemet. Ingen diskussion finns om att dessa faktiskt inte kan ersätta växelkursmekanismen.

Ett annat exempel är att avsnittet om EMU och demokratin inte tar upp flera av de demokratiska argument som nej-sidan hävdar. Till exempel att det finns demokratiska skillnader mellan ECB och riksbanken i form av större möjlighet till förändring och större offentlig insyn. Att vi kan fortsätta att ha en öppnare riksbank. Diskussionen om att ett nej till EMU i en folkomröstning bör innebära också ett nej till EMU:s andra steg med oberoende riksbank förs inte. Inte heller om indirekta demokratiska effekter som betydligt större möjlighet att bestämma över vår skatte- och välfärdspolitik (och därav större medborgerligt engagemang) eller att vi själva bestämmer hur långt vi vill gå i den europeiska integrationen. Kort sagt att vi har ett val mellan självbestämmande eller anpassning.

2) Vid upprepade tillfällen i boken framförs argumentet att EMU främjar handeln. Argumentet får stå oemotsagt. Detta trots att EMU-utredningen slagit fast efter att ha gått igenom flera studier att det inte finns något som skulle tyda på detta.

3) Vid upprepade tillfällen hävdas att EMU underlättar prisjämförelser och därmed skärps konkurrensen. Detta får stå oemotsagt och sanningshalt eller betydelse diskuteras inte. Det finns dock många som tvivlar på detta argument. EMU-utredningen hade svårt att tro att denna effekt skulle ha någon större betydelse. Man pekade på att kostnaderna för att räkna om valuta för obetydliga och att priserna på identiska kapitalvaror kunde skiljas sig åt betydlig inom samma stad - "en given varukorg kan skilja sig i pris med ungefär 20 procent mellan två livsmedelshallar som ligger vägg i vägg". EMU-utredningens slutsats var att argumentet "inte är särskilt viktigt". I boken framstår det dock som mycket viktigt.

4) Vid upprepade tillfällen hävdas det att EMU sammantaget leder till ökad handel, effektivare konkurrens, högre tillväxt och ökad sysselsättning och ökat välstånd. Ibland framställs det som fakta och ibland som argument från dem som vill vara med i unionen. En viss diskussion finns på ett ställe om sysselsättningen men som mynnar ut i ett långt stycke om sysselsättningspakten inom EU. I övrigt ifrågasätts inte synsättet om dessa fördelar alls i boken. Ingen invändning finns trots att inga fakta kan belägga att EMU skulle kunna ge tillväxt och ökat välstånd. Snarare tvärtom kan ett dåligt fungerande valutaområde få så stora strukturella problem att tillväxt och välstånd minskar. För denna högst rimliga uppfattning finns det dock inte någon plats i boken. Om påståendet vore sant så skulle större länder med större valutaområden ha högre tillväxt och större välstånd än mindre. Men detta är inte sant.

5) Påståendet att EMU har med freden att göra ifrågasätts inte. Trots att av 25 krig pågår 24 inom länder med samma valuta. Påståendet att om Sverige inte går med innebär att vi "får finna oss i att vårt inflytande också i övriga EU-frågor blir mindre" hävdas som en självklarhet. Det ifrågasätts inte även om det finns kritiker som hävdar att det är ett påstående som är lika svårt att bevisa som att motbevisa.

I övrigt kan man säga att boken i grunden har ett EU-perspektiv på EMU-frågan där mycket utrymme används för att deskriptivt ge den officiella EU-synen på valutaunionen och EU-samarbetet. Läsares perception är ofta så att om man beskriver något som det är tänkt att fungera är det lätt att uppfatta det som att det också fungerar på det sättet. Huvudintrycket av boken är att det finns stora fördelar både ekonomiskt och politiskt om Sverige blir medlemmar. Nackdelarna beskrivs men tonas ner. Den främsta anledningen till att Sverige inte redan är medlem sägs rakt ut vara att många fortfarande är tveksamma till medlemskapet i EU. "Denna tveksamhet är den främsta anledningen till att Sverige inte deltar i valutaunionen."

Två exempel på subtila vinklingar i kapitlen

Exempel 1 - urval av debattörer

I slutet av boken finns 7 debattinlägg av personer som tagit ställning i EMU-frågan. Kan dessa sju debattinlägg mellan ja och nej till EMU ses som balanserade? I tabellen nedan ses fördelningen av debattinläggen. Det visar sig att fördelningen är ojämn. Av de sju inläggen är fyra klart för, två klart mot och en som vill avvakta. Alltså vinklat för EMU-inträde.

Fördelning av de 7 debattinläggen

För medlemskap	Avvakta medlemskap	Mot medlemskap
Göran Johnsson	P O Edin	Carl Hamilton
Mari-Ann Krantz		Sören Wibe
Pia Nilsson
Anne Wibble

Man kan fråga sig vad som legat bakom urvalet. Varför får till exempel två fackliga förbundsordförande säga ja medan ingen av de förbundsordförandena som är emot får säga varför de ser EMU som ett hot mot fackföreningsrörelsen?

Men det är inte enbart i fördelningen som det kan finnas vinklingar. Rubriksättning är också viktigt för hur budskap uppfattas. Klara och enkla rubriker är viktiga. I tabellen nedan har rubrikerna sammanställts.

Rubriksättning

Ja-sidans rubriker	Nej-sidans rubriker
Därför säger jag ja till EMU	Stormig seglats med EMU
Därför säger jag ja till EMU	Därför säger jag avvakta med EMU
EMU - bra för hushållen, mindre företag och Sverige	Sverige bör stå utanför EMU
Därför säger jag ja till EMU

Den ena sidans rubriker är betydligt klarare och tydligare än den andra. Även här finns en subtil vinkling till ja-sidans fördel. Om man räknar P O Edins inlägg till nejsidan får man huvudbudskapet stormig seglats, avvakta och bör stå utanför. Ja-sidan signaler är tydligare, ja, ja, bra och ja.

Vinklingen i debattinläggen kan man kvantifiera. Med all reservation för vetenskapligheten i en sådan kvantifiering kan man räkna fyra ja, två nej och en avvakta samt vinklade rubriker som 4,5 ja och 2,5 nej. Proportionerna bli därav en vinkling på ca 2/3 ja och 1/3 nej. Denna proportionella vinkling kan sägas gå igen i hela boken.

Exempel 2 Inledningskapitlet slår an tonen

Det inledande kapitlet är viktigt eftersom det anslår en ton som sedan kommer att påverka läsarens inställning till övriga kapitel. Vilken ton anslås?

Först beskrivs ingående de nya sedlarna symboler och valörer. Det görs ganska utförligt på en sida. Intrycket är att just själva de faktiska sedlarna och mynten är något av betydelse för EMU-frågan. Det kan i och för sig betraktas som neutralt. Men sedan kommer en rad påståenden som är positiva till EMU.

"Med gemensamma pengar underlättas handel och den inre marknaden stärks. Konsumenterna får lättare att jämföra priser och därmed främjas konkurrensen." (s 8-9) Det här en vilseledande positiv skrivning som döljer det väsentliga och därmed får helt felaktig innebörd. 1) Det påstås att handel underlättas och att den inre marknaden stärks. Men EMU-utredningen som gick igenom den samlade forskningen på området kom fram till att det inte fanns något som tydde på att handeln skulle gynnas. 2) Det påstås att konsumenterna får lättare att jämföra priser och att konkurrensen därmed främjas. Men EMU-utredningen som gått igenom den samlade forskningen på området kom fram till att prisjämförbarheten inte spelade någon synbar roll för ökad konkurrens.

I nästa stycke kommer samma sak igen nu något utökat. "En grundläggande tanke är att det ekonomiska samarbetet ska gynna handel, tillväxt och sysselsättning." (s 8) Men för detta finns ju inte heller något belägg eller ens något som tyder på enligt EMU-utredningen. Som det står verkar det dock som om det faktiskt kommer att bli så. Upprepning av något som inte är sant är en känd politisk retorik som används för att förleda de som läser tror att det är sant.

Därefter kommer sedan kommer EU:s portalargument nu överfört på EMU. "Men det ska också främja freden genom att länderna och folken kommer så nära varandra att krig mellan dem i praktiken blir omöjligt" (s 8). Samtidigt vet man att en gemensam valuta inte är någon garanti för fred. Av de 25 krig och väpnade konflikter som rådde våren 1999 skedde 24 inom länder med en gemensam valuta.

Sedan skrivs att "Den ekonomiska och monetära unionen innebär att medlemsländerna ger upp en del av sitt ekonomiska och politiska självbestämmande för att uppnå dessa mål." Alltså: Vi kan uppnå ökad handel, tillväxt och sysselsättning, samt fred om vi går med i EMU.

Kapitlet avslutas sedan med en förklaring om varför Sverige inte är med i EMU. "Sverige är en relativt ny medlem i EU. Vi trädde in 1995 efter en folkomröstning hösten dessförinnan. Fortfarande är många kritiska till medlemskapet. Denna tveksamhet är främsta skälet till att Sverige inte deltar i valutaunionen. Alltså: Vi är inte med för att vi genom att säga upp vår penningpolitiska självständighet riskerar att drabbas av arbetslöshetschocker som vi inte kan bekämpa. Enligt partiets studiematerial är vi inte med för att vi är tveksamma till EU.

Slutsats: Budskapet i det viktiga inledningskapitlet är hårt vinklat för EMU-inträde. Flera viktiga symboliska argument som hävdar att EMU främjar handel, konkurrens, tillväxt, sysselsättning och fred lyfts fram. Dessa påståenden får stå oemotsagda trots att själva EMU-utredningen avvisat dem. Budskapet är sedan att vi för att uppnå detta ska vi gå med i EMU. Vårt val av självständighet beror främst mot tveksamhet mot EU - inte att vi är rädda för att drabbas av chockartat hög arbetslöshet.

Om möjlighet till en demokratisk folkbildningskampanj

Ja-sidans samlade resurser är betydligt större än nej-sidans. Det är ett stort demokratiskt problem. Näringslivet med SAF i spetsen räknar med att satsa 100-tals miljoner kr. Näringslivet har utbildat 150 ambassadörer som ska sprida EMU-propaganda på arbetsplatserna. EU-kommissionen har använt våra skattepengar till att via stiftelsen "Ja till Europa" betala 85 skolinformatörer som ska sprida EMU-propaganda. Nej-sidan har knappast några resurser alls.

Till detta kommer nu statens 20 miljoner som ska gå till en folkbildningskampanj i EMU som i huvudsak gått till organisationer som framställt vinklat material. Flera andra studieförbund som till exempel medborgarskolan har också i sken av opartiskhet gett ut vinklade material med stöd av skattepengar. I ett studiematerial beskrev man till exempel frågan så här:
"alternativet till att Sverige stannar utanför EMU har inte beaktats. Det kan betraktas som helt orealistiskt och kommer på sikt att medföra en… marginalisering och snabbt fall i levnadsstandarden till en absolut europeisk bottennivå…Sverige kommer då på sikt att bli en bananrepublik…"

Det bästa hade naturligtvis varit om man givit ut två studiematerial. En av dem som förespråkade ett EMU-inträde och en av dem som förespråkade bevarad självständig krona. Då hade en lång svekdebatt som allvarligt kan komma att skada partiet och svenska folkets förtroendet för demokratin kunnat undvikas. Att i sken av opartiskhet ge ut ett vinklat material på det här sättet är ett djupt demokratiskt problem. De farligaste och mest manipulerande skrifterna är de som inte uttalat säger vad de står för utan döljer allt bakom skenbar objektivitet.

En möjlighet att göra denna folkbildningskampanj så demokratisk som möjligt är att lyfta fram andra material som mer explicit för fram nej-sidans argument. En motvikt är boken EMU - självbestämmande eller anpassning av Stefan Carlén och Sören Wibe som inte hymlar om att den har ett skeptiskt perspektiv men ändå lyfter fram argumenten och diskuterar dem. Metall har gett ut en bok om EMU som har ett ja-perspektiv. Fackliga EU-kritiker har gett ut en skrift om EMU (skriven av Tor Nitzelius, förbundsjurist på lärarförbundet) som behandlar EMU och kollektivavtalen där risken för långsiktig urholkning av de svenska kollektivavtalen diskuteras. Tidningen ETC har på sin hemsida gett möjlighet för både ja- och nej-sidan att komma till tals. Det finns alternativ. Men det finns inga opartiska skrifter.

Det är viktigt att folkbildningskampanjen inte blir en ovanifrån styrd indoktrineringskampanj.

Stefan Carlén