Han var beredd att ge sitt liv för att få ut fienden ut ur landet

Han var beredd att ge sitt liv för att få ut fienden ut ur landet. Han var också nära att få sätta livet till.

- Naturligtvis var jag livrädd flera gånger. Men det gällde att behärska rädslan, säger han.

Gunnar Kvaerk, 84 år, var med i den norska motståndskampen under det andra världskriget. Men han är ingen norsk nationalist av den traditionella sorten. I själva verket är han en varm anhängare av den europeiska samarbetstanken, han tror på ett Europas förenta stater och han säger att nationalstaterna kanske överlever i drygt hundra år.

- Därefter kan det vara slut med både det norska stortinget och den norska flaggan, säger den gamle motståndsmannen.

+++

Jag möter Gunnar Kvaerk på Norges Hjemmefrontmuseum beläget vid Akershus fästning i Oslo. Det är fredag och som brukligt är träffar han flera av sina kamrater från moståndstiden. Det är en samling ärrade och hårt beprövade, men alla väl bibehållna män som sitter runt bordet.

En av dessa motståndsmän vill jag träffa för ett samtal om den norska motståndsrörelsen eller "hjemmefronten" som den kallas på norska.

Än idag är detta ämne hett stoff i Norge, inte minst genom Gunnar Sönstebys föreläsningar om motståndskampen. Just nu befinner sig den 83-åringen "Nr 24", som han kallades under kriget, på en stor föreläsningsturné i Kanada och i USA.

+++

Vilka drivkrafter finns det hos en enskild människa som utsätter sig för livsfara år ut och år in? Är det inte enklare att vara en vanlig medborgare och inte lägga sig i?

+++

Så blev det inte för Gunnar Fredrik Kvaerk. Hela hans liv har präglats av det han uträttade som en ung man under kriget. Gunnar berättar om hur det hela började. Han hade gjort sin värnplikt 1938, två år före kriget som drabbade Norge den 9 april 1940. Först deltog han som soldat i "fälttåget mot tyskarna" som han uttrycker saken.

Någon gång under våren 1941 blev han kontaktad av sin vän Arne som uppmanade honom:

"Gunnar – nu ska du vara med".

Gunnar undrade vem som är vi och vad det hela handlade om.

"Men jag förstod snart vad det handlade om".

Vid den tidpunkten studerade han språk och han kände till att det fanns en motståndsrörelse i samhället.

"Jag är ingen slagskämpe så den militära delen av motståndsrörelsen intresserade mig aldrig".

Men Gunnar gick med i underrättelsetjänsten. Den passade honom bättre.

Rörelsen kallades rätt och slätt för XU. Han minns hur tankarna gick:

"Äntligen! Det är klart att jag ska vara med".

Han blev en menig underrättelseman med placering i hemstaden Drammen. Efter en kort tid avancerade han till chef för organisationen som kallades E8. Den norska motståndsrörelsen var söder om Trondheim indelat i åtta distrikt, därav namnet.

Drammen var besatt av tyskarna. Men det märkliga var, berättar han, att till att börja med stod det blott två tyska soldater mitt på torget. Det var den enda bevakningen.

"De stod där beväpnade med ryggarna mot varandra. De såg livrädda ut och jag började gå runt bland folk och fråga: Är det ingen som har ett gevär – vi måste skjuta tyskarna! "

"Men som väl var lyckades folk övertyga mig om att det inte vara någon bra idé."

Gunnar berättar:

"Tyskarna var mycket bra organiserade och hade en god disciplin. De kunde vara farliga, men så länge vi inte provocerade dem kunde vi vara trygga. Men vi betraktade dem som våra fiender som skulle ut ur landet. Det hade vi klart för oss."

Hans pappa jobbade i civilförsvaret med avsikten att evakuera barn och gamla ut ur städerna för att undgå kriget.

"Att sedan kriget till slut ändå utspelades på landet är en annan sak och ingenting som min pappa var skyldig till."

Gunnar skulle registrera följande saker. Hur många tyska soldater som befann sig i Drammen. Kontrollera deras gradbeteckningar på uniformerna, hur fordonen såg ut, vilka beteckningar de hade och fordonens registreringsnummer.

" Vart mina uppgifter sedan tog vägen visste jag inte. Men de togs emot högre upp i organisationen."

Han såg hur tyskarna byggde upp befästningar om de skulle möta motstånd under sin ockupation. Gunnar berättar han hade en morbror som hette Reidar. Denne var alkoholist och under kriget var det svårt att få tag i sprit. Då kom morbrodern på en idé.

Han sade till de tyskar han träffade:
"Istället för att gå ute på gatorna och sitta på restaurang och se hur alla norrmän tittar snett på er – kom hem till mig i stället!"

Hans baktanke var att han på det viset skulle få lite alkohol, vilket också blev följden.

"Jag brukade besöka min morbror och när nu det fanns tyska officerare hemma hos honom gav det mig en enastående möjlighet att få prata med dem. Kom ihåg att jag kunde tala flytande tyska vid den tiden."

Som motståndsman hade Gunnar fått sig tilldelat en radiostation. Han skötte inte det praktiska själv. Därför kom det en radiotelegrafist hem till honom och sände sedan meddelande till England.

"Men han var aldrig länge hos mig. Han måste flytta på sig hela tiden."

Gunnar berättar om en episod:
"Radiotelegrafisten sände hemma hos mig och efter en stund tog han paus, sände de vanliga paussignalerna, gick till fönstret, tände en cigarett och tittade ut. Då såg han en tysk pejlingsbil komma sakta glidande förbi på gatan. Han packade snabbt ihop sina grejor och försvann."

Samma kväll var Gunnar på besök hos sin morbror. Där fanns som vanligt en samling tyska officerare och lite avsides satt en ung tysk löjtnant.

"Han såg lite ledsen ut så jag gick fram till honom och frågade:
Vad har hänt? Är det dåliga nyheter hemifrån? Det var ju i alla fall krig som pågick."

"Nej, svarade löjtnanten, jag borde väl inte berätta det här men det är så att jag har ansvar för att bevaka radiotrafiken här och idag fick vi tag i en som sände. Men så slutade han att sända. Och vi som hade en krysspejling på gång… "

Gunnar svarade:
"Ta det med ro du. Du tar honom nästa gång ska du se."

När Gunnar gick hem den kvällen log han för sig själv.
"Jag visste mer än jag sa till löjtnanten."

Gunnar var aldrig orolig för att någon skulle fatta misstankar när han besökte sin morbror.
"Det var inte så många som såg att jag gick in. Morbror Reidar bodde i ett stort bostadshus."

Genom att lyssna aktivt, men aldrig ställa egna frågor, fick Gunnar mycket information. Framför allt tog han reda på hur många soldater som kom till Norge från Östfronten. Tyskarna vilade upp sig i Norge och fortsatte sedan till västfronten.

- Det kom lite information från en den ena, än den andre tysken.
"De flesta av de här officerarna var upp till majors grad och var enkla, anständiga människor. Men jag aktade mig för att någon gång samtala med Gestapo som alltid var misstänksamma."

"De flesta av de tyskar jag träffade hos min morbror och på andra håll var öppna människor som inte trodde att jag, en ung student, var farlig för deras intressen."

"Jag var rena amatören. Det fanns ingen utbildning till underrättelseman på den tiden. Vi lärde av praxis."

Gunnar hade som chef många män under sig i organisationen. De rapporterade vad som hände vid järnvägen och i hamnarna. Vad tyskarna installerade för kanoner och andra vapen.

"Jag reste runt då och då och en händelse vill jag gärna berätta om."

Han satt på ett tåg för att möta en nyanställd kurir. Denne satt i den öppna kupén en bit från Gunnar.

"Han visste inte att hans försändelse bara innehöll tomma ark. Han kände inte till mig men jag visste vem han var."

Meningen var att organisationen ville testa den nye kuriren.

"Kuriren var mycket nervös där han satt i vagnen."

Då hände något som kunde utvecklats till en farlighet.

"Det kom in tyskar på tåget. Kontroll! Min kurir blev blek och grön i ansiktet och jag insåg att jag måste göra något annars var risken stor att kuriren skulle berätta det lilla han visste. Tyskarna kommer att arrestera honom…"

Gunnar fattade mod till sig, reste sig upp och börja skälla ut tyskarna:
"Vad i helvete sysslar ni med? Kommer ni hit utan vidare och kontrollerar folk? Vad är ni för några? Hur vet vi att ni har rätt till det? Visa legitimation!"

Tyskarna blev så paffa och dämpade, gjorde ytterligare några kontroller men lommade sedan iväg.

"Men de kontrollerade varken mig eller min kurir", skrattar Gunnar åt minnet på tåget.
"De frågade inte ens vem jag var. Förklaringen är troligen att tyskarna kände till Haagkonventionen om vad man får göra som ockupant och det blev troligen vår räddning den här gången."

Men nästa händelse kunde slutat riktigt illa.
Även nästan 50 år efteråt kan Gunnar känna ett obehag.

"Det hela utspelades hösten 1944. Någon mil söder om Drammen hade engelskt flyg släppt ner två britter som skulle vara med i vår motståndskamp."

"De hade med sig en stor koffert som innehöll vapen, radioutrustning och annat. Vi förvarade grejerna på sjukhuset i Drammen. Alldeles intill tyskarnas medicinförråd."

"Det var en tung koffert. Jag skulle sköta detta själv och se till att kofferten kom in till Oslo dit britterna rest i förväg."

Eftersom jag kände till britterna så tog jag själv på mig uppdraget och tog därför tåget från Drammen. Gunnar gick in i första klass där tyskarna satt.

"Där fanns väl en fyra-fem tyska officerare och vi började prata med varandra, det var snart jul och stämningen var trivsam."

Väl framme i Oslo såg Gunnar direkt vad som var på gång då han steg av tåget.

"Jag hade det långa ögat som man säger. Det var tysk kontroll vid utgången! Vad skulle jag göra?"

Hans första tanke var att vända åt det andra hållet.

"Men, nej det skulle aldrig gå. Om en person gick åt motsatt håll skulle tyskarna upptäcka detta genast."

"Lämna väskan och gå? Nej, de två britterna har riskerat sina liv för att komma till Norge och hjälpa oss - då ska jag också se till att de får väskan."
Gunnar fattade då beslutet.

Han vände sig till en av tyskarna, en major och frågade:
"Skulle ni vilja göra mig en tjänst?"

Majoren svarade:
"Det är den förste norrman som frågat mig om en tjänst. Det gör jag gärna. Vad handlar det om?"

"Jo, det är så att jag har massor av mat i min koffert. Smör, kött, fläsk och ägg. Där borta är det en kontroll och man kommer genast att beslagta mina varor som min familj ska ha till jul. Skulle inte majoren vilja ta med väskan genom kontrollen?"

Det ville majoren gärna.
"Jag är inte mer glad i de där människorna än vad ni är. Det ska bli mig en glädje att hjälpa till."

Han tog väskan, gick igenom kontrollen och överlämnade väskan på andra sidan. Om Gunnar hade blivit ertappad med väskan i kontrollen hade det betytt hans dödsdom.

Blev han inte rädd? Vad tänkte han?

Gunnar blir inte svaret skyldigt.
"När jag gick med i motståndskampen så visste jag vad jag gav mig in på. Jag tänkte så här: Nu sitter du mitt uppe i detta och du måste vara klar över att du kan bli skjuten av tyskarna, att du kan få en dödsdom över dig."

Han ställde sig också flera frågor:
"Är det värt denna risk? Ja, Norges frihet var värt mera. Men jag var i grunden inte rädd att dö.

"Men självklart var jag rädd många gånger, till exempel den här gången vid Oslo järnvägsstation. Jag var i själva verket livrädd. Det är bara idioter som inte är rädda. Men du måste lära dig att behärska rädslan. Och du måste uppträda som en oskyldig."

"Det är bara när jag var under en sådan press som jag kunde uppträda så kallt."

+++

Gunnar säger att motståndsmännen kämpade ett rättfärdigt krig.
"Tyskarna representerade en ond makt. Det fick gå som det gick."

Jo, Gunnar anser att vissa människor passar som motståndskämpar.
"Själv var jag överraskad över mig själv. Men å andra sidan: Att säga nej till att vara med i motståndskampen är bland det modigaste du kan göra. Jag är därför tacksam för dem som sade nej. De kunde ju bli orsaken till en katastrof om det varit med men inte klarar av kampen."

Under kriget upptäckte Gunnar en förrädare bland hemmafronten.
"Vi måste flytta från Drammen. Vi tänkte fly till Sverige. Men när vi kom till Oslo upptäckte vi att den man som skulle ta över ett chefsjobb var totalt slut. Hans nerver höll inte. Han fick åka till Sverige i stället. Och jag gick under jorden."

Men Gunnar och hans kamrater lurade tyskarna. De låtsade att de flytt till Sverige.
"Vi skickade brev illegalt till Stockholm och våra svenska vänner skickade sedan våra i förväg adresserade brev till olika adresser i Norge. Dessa brev lästes av cesuren och tyskarna trodde därför att vi var i Sverige."

Det var mycket hemligt materiel som hjemmefronten sände till Sverige för vidare befordran till England. Det rörde sig om 4 000 – 6 000 maskinskrivna sidor varje vecka under krigsåren. Flera hundra människor i England jobbade med dessa handlingar.

Efter kriget fick Gunnar och hans kamrater ett erkännande av det högsta allierade kommandot som sade att den norska underrättelsetjänstens insatser var av avgörande betydelse för krigsutvecklingen på västfronten.
"Det var framför allt våra rapporter om tyska trupptransporter som var viktiga för de allierade."

Gunnar berättar om sin kamrat Trond Johansen, en man som brukar vara med vid fredagsmötena, som lyckades få ett arbete inne i det tyska överkommandot.
- Det var nervpåfrestande för Trond men han klarade av sitt uppdrag.

En dag blev han trots allt misstänkt av tyskarna och fördes in för förhör. På frågan vem han jobbade för svarade Trond att han jobbade före tyskarna.
"Men den som sagt att jag är misstänkt ska ni titta närmare på. Han har stulit pengar ur frimärkskassan", sade Trond.

Det hade han också gjort och Trond hade känt till saken en tid men sparat hemligheten tills han behövde han den för egna syften.

Gunnar ville direkt efter kriget glömma sina upplevelser.
Men han ändrade sig.
"För att historikerna ska kunna beskriva saker och ting sanningsenligt måste de få veta sanningen. Och det som hände under andra världskriget kan hända igen."

Under årens lopp har Gunnar undervisat som lektor på högskolor. Det kan ligga nära till hands att tro att Gunnar är en entusiastisk nationalist av äkta norsk modell.

Men det är han inte.

"Jag är en varm anhängare av den europeiska tanken. Det har jag alltid varit."

Gunnar tror inte på ett Europa med nationella stater.
"Jag tror i framtiden på ett Europas förenta stater även om det är ganska långt dit idag. Men Norge kan i längden inte hålla sig utanför – vi kan inte gå baklänges in i Europa."

Därför tror han att såväl det norska Stortinget som den norska flaggan försvinner på sikt. Det är ingenting han sörjer över, den gamle motståndskämpen.
- Nej, tvärtom! Äntligen kan vi bygga för freden i vår del av världen. Du frågar om självbestämmanderätten? Den norska?

Gunnar skrattar gott.
"Den har vi inte idag och får inte i morgon. Det gäller alla stater. Vi kan inte samarbeta med EU utan att följa EU:s direktiv. Och vi gör detta i Norge på ett ointelligent sätt utan att få medbestämmande."

I framtiden tror Gunnar att det blir en fråga om europeiska gruppers särintressen.
"Det blir inte en fråga om norsk lantbruk utan lantbrukets ställning i Europa. Lika väl som man talar om lantbrukets ställning i USA."

Därför drömmer Gunnar om ett gemensamt Europa.

Men var det inte Norge han kämpade för under det andra världskriget?

"Jag ser saken så här. Det stod en fiende i vårt land och han skulle ut. Fienden stod i det land där vi hörde hemma."

"Men det var inte nationalstaten vi slogs för, inte för Norge som land, det var för vårt hem. Vi skulle få ut tyskarna, kosta vad det kosta ville!"

"Det var det jag vigde mitt liv för den gången."

Gunnar säger att ingen i den norska underjordiska underrättelsetjänsten vill ta emot en medalj. En för alla – alla för en.
"Antingen ska alla ha en medalj eller ingen, säger den norske motståndsmannen.

++++++

BAKGRUND.

Cirka 400 000 tyska soldater fanns som mest i Norge de fem ockupationsåren under det andra världskriget.

Det är svårt att ange exakt hur många norrmän som deltog i motståndsrörelsen – "hjemmefronten".

Men Arnfinn Moland, chef för Norge Hjemmefrontmuseum och historiker med andra världskriget som specialinriktning, uppger att det handlar om "sexsiffriga tal".

I den militära delen av motståndsrörelsen deltog cirka 45 000 man.

Ragnar Ullstein, som skrivit tre volymer om den norska underrättelsetjänsten under kriget, hävdar att cirka 5 500 deltog i underrättelsetjänsten.

Vidare:

45000 norska medborgare fängslades av tyskarna.

9 000 norska medborgare fördes till tyska koncentrationsläger i Europa.

Arnfinn Moland har arbetat som forskare vid museet sedan 1978 och var ledig i fem år under 90-talet för att skriva om den norska underrättelsetjänsten.

Han har också författat böcker om den norska underrättelsetjänsten 1945-70 och om Hjemmefrontens avrättningar av tyskar i Norge 1940-45 samt bidragit med uppsatser i andra böcker och i många tidskriftsartiklar i historiska ämnen.

Han är också manusförfattare till den populära TV-produktionen i NRK - "Rapport fra nr. 24" - som handlar om den norska motståndsrörelsen med tyngdpunkt på Gunnar Sönsteby, den norska motståndsrörelsen Grand Old Man och fortfarande aktiv med olika föreläsningar runt om i världen.

Arnfinn Moland arbetar just nu med en produktion om Vidkun Quisling, den norrman som genom en statskupp tog över makten i Norge i samarbete med och med den tyska ockupationsmaktens goda minne.

Curt Carlsson
journalist, Göteborg

www.rajaniemi.com    Website: www.rajaniemi.com
   © Copyright 1998 - 2002
Mats & Therese Rajaniemi